Hej alla glada människor

Imorgon är det skärtorsdag, dagen då häxorna åkte till blåkulla på sina kvastar enligt myten. En myt som kostade 1000-tals människor livet, det var helt sjukt att man trodde på det.

Bara för att man var annorlunda så kunde man bli utpekad som häxa, ni förstår säkert vart mitt resonemang är på väg? Annorlunda, idag som barn bir man mobbad om man är det. Nu säger jag inte att mobbning är ett nytt problem. Absolut inte,mobbning har nog alltid funnits så länge det har funnits invandrare, samhällsklasser, alltså ungefär hela tiden.

Det jag försöker säga är att det har alltid funnits mobbning, så varför inte göra något åt saken? Nej jag tänker mest på att våra barn som lider, som blir lidande för att vi inte tar oss för att uppfostra våra barn.

Nåja, glad påsk!

Hörs efter påsk, kram kram

Heej, idag har jg suttit på ballkongen i solen och haft det allmänt bra, innan jag åkte till vällingby för att köpa mig  nya linnen.

Sen åkte vi och köpte jord och blommor till ballkongen så nu är mamma sysselsatt.

Våren är ju sannerligen här, så skönt! Förr så tänkte jag alltid så fort våren kom, jaa nu är det vår, snart så slipper jag idioterna i skolan. Ni kanske känner igen tankegången???

Jag älskar våren och sommaren, sommaren tycks komma tidigare och tidigare varje år. Våren blir kortare och kortare men sommaren längre och längre.

Innanför klassrummets fyra väggar händer det saker som folk blundar för. Som folk inte vill känna till eller helt enkelt inte bryr sig om att ta reda på. Man blundar för ett av samhällets stora problem som utsätter våra barn, under flera år har man oroat sig för att unga människor ska ta självmord. Men ändå så är satsningen för att minska mobbningen inte jättestor.

Jag gör vad jag kan för att stödja barn och ungdommar, jag önskar att ni kunde lägga en komentar till det jag skriver. Ni kan skriva anonym efter eran komentar om ni inte vill att jag ska veta erat namn.

Min mail kan ni maila till och ni får svar så fort jag kan. Jag finns alltid för ni som behöver mig. ALLTID.

Jag känner bara en stor sorg över att ni är så många som inte har det bra i skolan, som vaknar varje morgon med en stor klump i magen. En stor klump av oro och rädsla att ni inte ska överleva dagen. Ni blir deppiga och kanske känner att ni inte orkar mer. Men ni är starka, försök att hitta något ni tycker om att göra, titta på film eller spela något spel på datorn. Låt det fylla er, låt det ta all den dö-tid som annars går åt till tankar. Försök, ni har ett liv som är ert, låt de inte beröva det ifrån er. De har inte den rätten. Jag lovar!!!

Så jag kanske skriver ikväll igen... eller imorgon eller övermorgon, vi får se!

Lämna en komentar, jag läser den och svarar på den om mail-adress finns.

Kram på er!

God kväll, nu är allt som vanligt. Det är kväll och jag skriver till er i vanlig ordning.

Ni som blir mobbade, har blivit det eller ni som mobbar. Ni som har varit med om det, ni vet ju att man blir trött på att försöka nå ut. Försöka få folk att lyssna på ens åsikter, det räcker om en person lyssnar. Men då får ingen annan skratta, fnittra, sucka eller buua mot en.

Man får en känsla av att man inte räcker till, att bli nedtryckt enda ner i skorna. Dag ut och dag in, man tappar sugen att kämpa. Man börjar nästan tillslut att acceptera den verklighet man lever i. Orken att säga emot, orken att stå rakryggad blir tillslut obefintlig.

Jag tror även man känner ett sting av rädsla i den situationen. Jag tänkte inte på det som rädsla då utan det kom jag på här i veckan när jag drömde om gamla skolan. Så kommer jag ihåg att jag kände rädsla, för vad vet jag inte. Men jag kan tänka mig att man var rädd för att de skulle hitta på något mer att hacka på. Att man skulle bli mer mobbad, jag kände mig inte som ett offer under tiden jag var med om det. Ja visste att jag mådde dåligt, men jag reflekterade aldrig över det som hände, eller varför jag mådde som jag mådde.

Kroppen sa nej till en början, innan den antingen insåg att det  var lönlöst eller så antog den att den signalerade för ofarliga saker. Men jag plågade ju mig själv också.

Fan, nu känner jag tårarna bakom ögonlocken, jag hatar att gråta! Men  idag kan jag gråta iaf, det kunde jag väl för tre år sedan också men jag gråter ytterst sällan. N säger att hon har sett mig gråta 2 gånger som hon kan minnas. Och det kan nog stämma, jag kunde gråta i smyg men inte så någon såg. Alltid i enrum, nu kan jag gråta innför en person iaf (frivilligt) och det är T.

Jag vet inte men jag kände mig verkligen otrygg i min förra skola, men jag känner ändå att jag var trygg med mina lärare. Iaf med min klassföreståndare, ni vet han som inte kunde hantera att jag meddelade honom om hur det egentligen låg till.

En sak som faktiskt gör mig förvånad det är hur lätt man kan glömma, det har inte gått mer än snart två år och jag i min vardag ägnar inte detta så mycket tankar. Mer än de dagar jag drömt eller de dagar som jag diskuterar det med någon.

Men nu ska jag faktiskt släcka lampan och sova lite.

NattiNatt.

Sov så gott

Kram

Heej jag skriver på en morgon, det är kors i taket.

Jag skriver för att jag hoppas att någon ska läsa och att någon ska förstå, jag vet att N och T fattar. Det är jag tacksam för, N du är världens bästa kusin och T du är världens bästa pojkvän. Jag älskar er båda men dock på olika sätt.

Man känner sig så ensam, men det är inte det som är värst, utan det är alla blickar och man kan känna sig otrygg och instängd för man drar sig undan. Inte bara i skolan utan även privat, man satt tyst och gjorde allt för att inte synas.

Synas ja det som alla barn borde få göra men det finns barn som väljer att inte göra det. Okej välja är fel ord, JÄVLIGT fel ord. För man väljer inte att bli mobbad men man väljer att mobba.

Jag känner bara att jag är otillräcklig, jag kan inte göra något för de barn som lever i det tysta.

men nu måste jag springa.

Kram

God natt gott folk,

Jag är så JÄRN...vägars trött så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag ska om två minuter gå å lägga mig. Jag sitter redan på sängen med nattlinnet på och borstade tänder.

Anledningen till att jag är så trött är för att jag inte sov nästan något i natt, jag slumrade väl lite men inte så mycket mer.

Den enda fördelen med denna natt var att jag kom på ett namn till min novellsamling. Den ska heta "Shh, stäng dörren först", jag har väl inte snackat så jättemkt om den men det är en samling noveller om familjeproblem som jag har hållt på med i ett år nu. Den är snart klar, jag har bara 4 noveller kvar att skriva sen ska jag gå tillbaka och rätta, skriva om och försöka att få de så bra som möjligt.

Jag känner mig som om jag inte kan hålla ögonen öppna mer, men jag ska bara skriva en kort sak om mobbning sen ska jag sova.

Jag vill bara säga att de som mobbar, säg tex E, han kunde ju som sagt komma emot mig och sparka till min fot. Eller gå in i mig eller knuffas, det spelade ingen roll hur undanskymnd jag var av en dörr eller om jag satt 5 meter ifrån. E hittade alltid på en anledning till att "råka" stöta in i mig. Sen har vi J hon var en mästare i att snacka skit om ja oss som inte tillhörde hennes gäng. Hon kunde strunta i  att svara om man var i hennes grupp i ett grupparbete, hon kunde himla med ögonen och hon var expert på att sucka åt det man sa. Sen fick  hon alltid alla med sig, alla. Det spelade ingen roll, jag var så trött på henne. Hon var också en sån som kunde "råka" gå in i en när man av misstag möttes i korridoren. Och att sitta med henne som bänkkamrat var ett rent HELVETE. Jag hatade det mer än att gå till skolan, mer än att träffa yoyo var dag.

Det var sååå hemskt. Men aa den tiden är nu förbi och jag är lycklig att jag kom ur det rätt helskinad iaf. Nu ska jag sova.

God natt. Sov så gott.

Kram

Hallå, god kväll, god natt.

Jag ligger i min säng, tårarna bränner bakom ögonlocken men jag vet inte varför. Jag mår inte vidare bra just nu, men det ger med sig och imorgon så kommer det att vara helt okej.

Det är det att min kropp överreagerar på allt, det behövs inte så mkt för att jag ska känna mig svimmfärdig. Eller att jag ska känna mig svag i kroppen för min kropp är van vid att jag inte lyssnar på den.

När man blivit mobbad och inte mår bra så behövs det inte mkt för att personen ska känna sig oönskad, (inget mot dig T, detta är mot mamma). Jag stod i köket och kokade te, eller värmde vattnet i mikron. Då mamma kommer ut och säger " bara så du vet så sover L" varpå jag svarar med att "ja, låter jag mkt elle?" då jag får svaret "JA!". Jag vet att det bara var mikron som plingade, det var det enda ljud som hade kunnat nå in till sovrummet.  Jag stod still och lutade mig mot diskbänken en stund och kände att tårarna brände mina ögon så jag tog mitt te och gick in på mitt rum.

Det låter kanske som en liten sak, men det fick mig att må skitdåligt, jag kände bara att jag ville bort. Det är i sådana stunder som jag förstår de som tar droger, men det är då jag dessutom kommer till insikt med varför jag aldrig provat. Jag är helt enkelt rädd för att känslan ska vara så skön så att jag inte kan uppleva lycka utan den. Därför prövar jag inte, jag vill kunna må bra och vara lycklig med den som älskar mig utan att behöva vara hög eller alc påverkad.

Ja, jag tycker att det är fel att dricka. Nej  inte dricka som att ta ETT PAR öl, ETT glas vin eller ETT PAR cider(2.25). Men när man dricker sig redlös, när man inte vet vad man heter, vad man gör eller enbart bara dricker för att glömma. Det kan man göra en stund, det är inte att rekomendera men man kan. Sen måste man ta itu med problemet, droger eller alc löser inga problem. DE SKAPAR PROBLEM som är större än de man redan hade.

Mitt ex, CH han hade problem sen började han dricka och röka. Då fick han större problem, dessutom så skaffade han sig enbart ett par vänner. Eller vapendragare som inte vågade annat än att vara honom nära. Ni förstår CH har ett otroligt stort nätverk av helt sjuka vänner. Det är ett riktigt gangster-gäng. Om jag inte visste att CH var liten och svag utan sitt nätverk så skulle jag vara rädd för honom, nu är det mest patetiskt.

Ja,ja det blev inte så mkt om vad som hände i skolan men jag kom inte på något bra. Men det handlar ju om mobbningens spår i livet som kommer efter att mobbningen slutat.

Kram på er och maila mig om det är så att ni behöver stöd, vill ställa frågor eller enbart vill diskutera med någon. Ni som har mitt nummer vet att jag svarar dygnet runt om det är något viktigt.

Kram

Men för att knyta ihop det jag började med att säga, det där om mamma. En annan vuxen sa till mig en gång för ett par år sedan " barn ska  synas inte höras" I efterhand har jag lagt till "helst inte det heller" för jag känner nämligen så när jag träffar personen. Det där gäller enbart andras barn inte den här personens. Jag känner mig alltid så trött på personen i fråga som jag benämner MS.

Ja hallå, jag är såååå trött, men som tur är så är jag inte trött på livet utan bara sömnig. Eller nåt, jag är riktigt förvånad över att min kropp säger till att "hallå jag är trött" Jag är dessutom rätt glad över att den gör det, ett tecken på att jag mår lite bättre.

Jag känner det som ett bra  tecken, jag känner mig postiv till  livet. På ett bra sätt då alltså, jag ser fortfarande de dåliga sidorna som finns i samhället men jag ser att jag mår bättre och att mitt liv har fått stabilitet om man tittar bakåt ett år eller två. Så mådde jag ännu sämre, men det går åt rätt håll vilket uppskattas.

Jag känner mig så tacksam över att mobbningen har upphört, men jag blir sur över att min lärare bara sa något i stil med " det var synd att du kände så"

Ja det var JÄVLIGT synd om du frågar mig, men men... han visste väl inte vad han skulle säga, stackarn.

Ja ja sak samma

Kram på er jag skriver snart  igen kanske med mer saker som hände innanför skolans fyra väggar.

Hejdå

Ja så var det kväll igen då och måndagen är över, nu är det bara 4 dagar kvar sen är det helg igen. Det går så fort nu tkr jag, dagarna försvinner en efter en.

För ett par år sedan hade jag tyckt att dagarna gick långsamt, så sakta för då hade jag inget att göra. Jag var ensam och därmed så gick man mest i sina egna tankar.

Om en tjej/kille skulle säga till sin lärare att hon/han blev mobbad, skulle då läraren göra något. En som jag känner har sagt till sin lärare att personen blir mobbad, men inte fan gör läraren något åt det. Vilket gör mig förbannad. Men det kan jag inte göra så mkt åt, mer än att stötta personen ifråga när min vän behöver det.

Det stödet som jag hade velat haft, men jag känner ändå att jag klarade mig rätt ok iaf ibland. Kroppen och så tog stryk även det mentala tog stryk. Men nu kommer det sakta tillbaka, långsamt långsamt så faller bitarna på plats och bilder återigen ett helt mönster. Men det går så sakta att få alla bitarna på plats. Men det går, man får låta det ta sin tid.

Det är viktigt att allt får ta sin tid, en sak i taget för man ska inte stressa läkningen. Det blir inte bra då, man ska helst låta det ta sin tid.

Nu ska jag sova så godnatt.

Sov så gott.

Kram