Hallå alla människor.

Jag sitter här inne i vardagsrummet och solen skiner utanför fönstret. Det blåser i trädet utanför, jag kommer ihåg våren innan jag gick ur nian. Då blåste det också i träden och min hjärna vaknade sakta till liv igen. Mina ögon tittade på mina klasskompisar, allt jag gått igenom bara för att de inte kunde acceptera mig som jag är. Eller var.

Nu brukar jag inte bry mig om när folk tittar konstigt på mig eller viskar något när jag går förbi. Visst ibland reagerar jag, men jag försöker att inte bry mig. För de ska inte få ta mer av mitt liv, jag har redan förlorat nio år som jag gör mitt bästa för att ta igen. Nu har jag en underbar pojkvän som verkligen bryr sig om mig och jag är honom evigt tacksam.

Jag tänker inte så ofta på det som hänt men att jag drömmer om det är ingen hemlighet.

Det är jobbigt men det går...

Kram Kram hörs snart

Heej!

Nu skriver jag igen, det var länge sen jag vet det! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

Att be om ursäkt för allt möjilgt är något man lägger sig till med när ens självförtroeende. Man ber om ursäkt för att man finns till, nu är det bättre. Nu ber jag inte om ursäkt för små saker om det inte rör någon som jag gillar enormt mkt. För de är jag rädd att förlora, som sagt alla personer som står mig nära får ibland lite väl många ursäkter.

Jag kommer ihåg när jag kom till min högstadieskola, alla var redan en sammansvetsad klass. En nykomling var inte välkommet, jag blev utstött från första sekunden. Visst, lärarna försökte väl men det var som att prata med en tegelvägg. Ja, min klass som en tegelvägg. Det stämmer nog att de var som en tegelvägg. Alla lyssnade, pratade med varandra. Men ingen pratade med de utomstående, ingen annan.

Man kände sig så ensam, men det fick gå. En sorg som växte inom mig, men man var tvungen att fortsätta. Det smidigaste sättet för mig var att helt enkelt slå av känslorna. Jag vet, en urusel idé men för mig var det då en bra idé. Man slapp alla jobbiga känslorna som välde upp inom en.

Det var så jobbigt ändå. Det gjorde inte så jättemkt skillnad, eller antagligen var det stor skillnad.

Jaja, nu ska jag till skolan.

Kram kram

Hej!

Första inlägget i maj börjar här, tänk va? När jag började skriva så var det december!

Känns som evigheter sen ju, de känns som om det var nyligen man började tvåan på gymnasiet och så snart är den slut. Bara ett år kvar, jag tror det blir ett toppen år men slutet kommer att vara fyllt med ångest! Jag menar lämna den "trygga" skolan. Trots att man blivit mobbad så var det ändå en trygghet man visste var man skulle och på vilken tid man skulle infinna sig. Det är en trygghet som alla som går i skolan har, även om man skolkar så finns det ändå någon som ser efter en.

Jag inriktar ju min blogg på den sortens mobbning som jag varit utsatt för, men även vuxna kan mobba varandra och vuxna kan mobba barn/ungdommar! Det är inte alls ovanligt att ett barn känner sig kränkt av en vuxen. Det finns så sjukt många olika sorters mobbning, det finns fysisk, psykisk, verbal och e-mobbning.

Jag har väl mest blivit utsatt för den psykiska mobbningen men lite av det verbala också. Jag kan väl säga att det har varit ytterst lite av varan fysisk men det har förekommit endel. Den enda mobbnings formen jag inte har utsatts för är e-mobbning. Vilket jag är tacksam för, mitt hem var min trygga plats. Där var jag säker!

Jag hade en vän där som alltid fanns till, jag gillar henne jättemkt och hon har alltid ställt upp för mig när jag behövt henne.

Sen hade jag ju andra vänner som oxå hjälpte till. Och nu har jag ju ännu fler och en pojkvän som inger så mkt trygghet i minn vardag!

Tack för att ni finns och stöttar mig, jag älskar er alla! (spec T, du är världens underbaraste)

// Hanna

Kram kram

hörs snart

Hej mina trogna läsare! Även ni ny tillkomna är som vanligt mycket välkomna!

Jag sitter och skriver till er, idag så hade vi NP-prov i skolan. Engelska-skriva, det var rätt jobbigt för vi fick 150 minuter på oss och fick inte resa på oss eller något förrän vi var färdiga. Jag kommer ihåg NP-provet i nian, det var pest. Dels så mådde jag dåligt och sen så skulle jag testas i ett av de ämnen som jag inte kunde.

Jag hade ångest i flera veckor innan, jag förstår inte hur jag klarade det. Men jag gjorde det, jag sitter ju här nu och har rätt hyfsade betyg. Trots att jag hörde genom hela grundskolan "du kan inte få mer än G"  En ytterst kränkande mening, men jag struntade i den. Som sagt man klarar sig, hjärnan stänger ner och kroppen gör det den förväntas att göra.

Mobbare tar som sagt det lilla man har vilket är ens självkänsla, det lilla ljus i vardagen som man måste vårda. Ta hand om den lilla ljuslågan som brinner, skydda den lågan från de kalla vindarna som blåser. Jag vet att det är svårt men man måste försöka att hålla lågan vid liv.

Jag hoppas att ni åtminstone försöker att ta hand om er och försöker att strunta i vad alla andra säger och tycker framför allt.

Det jag längtade efter under tiden det hände var att någon enda männsika skulle säga någonting, krama mig. Jag ville bara ha en vän, en enda vän.

Jag kände mig så ensam, en vän var det för mycket begärt?

Kram kram.

Hej hej skriver snart igen

God kväll alla människor!

Ikväll vet jag inte vad jag ska skriva och berätta för er men jag vill ändå skriva ett inlägg till er.

Mobbare kan förstöra mkt av era liv, de tar allt man har. Ens självkänsla ifrån en, det enda man håller sig fast vid. Men den försvinner de berövar er den känslan man har.

Men man måste kunna lita på sig själv, jag kan inte säga annat än att det är bland det svåraste som finns. Att tro på sig själv när en hel klass eller några elever säger emot. Gång på gång på gång.

Det är sååå sjukt att elever kan  få andra elever att vilja dö. Att man inte ser att den man mobbar mår dåligt. Eller ser kanske man gör men man bryr sig inte om det.

Jag kände mig enbart maktlös när jag gick i den skolan, jag kunde titta mig omkring och se korridoren men jag såg det egentligen inte. Jag tittade på det, men registrerade inte det som hände. Hjärnan ville inte veta av vad som hände. Den tyckte att det var bättre att slå av och inte vakna upp förrän sommarlovet efter nionde klass.

Jag önskar bara att någon i min klass kunde förstå hur dåligt jag mådde, hur maktlös man kände sig.

Det är hemskt, men så är det!

Hoppas ni får en bra kväll. Maila om ni vill mig något.

Kram Kram

Heej ni där ute.

Ni som läser detta, ni som bryr er och ni som vill ut ur era problem.

Jag känner en stor sorg var gång jag tänker på er som fortfarande blir mobbade. Ni som vaknar och går  till skolan med en klump i magen, ni som går och undrar om ni kommer att överleva dagen. Jag kan bara säga att ni gör det, ni överlever det. Ni har gjort det förr och ni gör det igen.

Det är klart att det känns jobbigt, vissa dagar så vaknar man och vill enbart att livet ska ta slut. Helst på en gång, men ni kommer att komma över det.

De som mobbar ska inte få ta ert liv, visst  hade man tankar om att avsluta livet. Men vid en andra tanke så ville jag leva, jag ville skaffa familj och barn. Få ett bra jobb och kunna förändra något av den värld vi lever i. Vi kan inte ha det så här, många av barnen i skolan mår skit. Annat kan jag inte säga, att våra barn mår dåligt och att vi inte ser det.

Det är som jag sagt våra barn som är de bästa skådespelarna vi har, de som kan lura de personer som sägs känna de bäst, nämligen föräldrarna. Är det så konstigt, att vi är lättlurade?

När all vaken tid går åt till att tänka på jobb, stress och ekonomi. Sen finns  det flera som nästan bara tänker på sitt kärleksliv, eller sitt beroende av någon drog. Men BARNEN då.

Har vi glömt de, glömt de bakom all politik, allt jobb och all stress.

Jag förstår inte vart samhället är påväg, ska vi härnäst sluta bry oss om varandra?

Jaja nu är jag trött på att klaga på männskligheten.

Våra barn behöver oss, så hjälp de och gör det fort. Innan de förvinner, förtvinas innan de sen går under jorden. Därmed är de bortom all hjälp.

Så gör något och gör det NU!

Kram Kram.

Hörs snart

Hallå Hallå.

Hur är läget med er gott folk? Jag hoppas att ni mår okej, i alla fall inte allt för dåligt. Jag är slö i kroppen men det är bättre än igår, annat kan jag inte säga. Eller det kan jag men då skulle jag ljuga för er och det vill jag inte. Jag har fått nog av folk som ljuger, det räcker med de människorna i skolan som  ljög. Jag känner en sorg var gång jag tänker tillbaka på förra skolan, en sorg som jag hoppas kunna komma över.

Jag vet inte om ni förstår men jag hoppas att någon av er gör det, jag kände mig bara så ensam då. Jag vet att jag hade yoyo men om jag såg yoyo idag så vet jag inte vad jag skulle göra. Förmodligen bli arg, förmodligen så skulle jag inte prata med henne. Hon svek mig när jag behövde henne som mest, då hon behövde mig och tog allt ifrån mig.

 Jag har bilder på henne kvar i datorn, jag tittar på de i bland och tänker "varför?, Varför var vi två egentligen vänner" Hon var alltid sur, alltid! Det spelade inte någon egentlig roll vad man gjorde mot henne.

Yoyo hade en kompis, om man nu ska tro henne. Men just vad det gäller detta så hoppas jag att hon talat sanning. Hennes kompis, vi kallar henne för "helvetet" (H) det var det yoyo sa.

Bara för att knyta an till det jag pratade om igår, så var H extremt bra på att dricka. Hon drack så mkt, enda från tidig ålder. Runt åttan skulle jag gissa, men hon var inte den enda. Mitt ex för ett exempel han var ju duktig på att dricka och röka innan  han ens hade kommit in i åttonde klass.

Det är rätt hemskt, att han och hans "gäng" inte använde hjärnorna. De hade kunnat mått mkt bättre om de inte hade supit skallarna av sig. Spec CH han var full rätt ofta tyvärr.

Jaja, nog om alkohol. Men mobbning antar jag bygger lite på hur mkt folk dricker. Om man dricker så antar jag att man tappar behärskningen även om man är nykter. Det kan i alla fall vara lättare om man förlorar hjärnceller  varje helg.

Nåja.

Hej på er.

Kram!

Maila om ni vill något.

Heej.

Jag ligger hemma och är sjuk men nu är det bättre, är nog helt frisk snart.

Jag tittar på ett intressant tv-programm som heter the dr och går på tv4+.

Idag handlar det framför allt om barn, och tonåringar. Det jag tyckte var läskigast var alkohol, att över 50% hade druckit alkohol i åttan. Så sjukt läskigt, sen finns det en "lek" som kallas 21. Jag visste inte vad 21 var, eller visst jag hade hört om det men jag visste inte hur farligt det var. 21 är en "lek" som går ut på att dricka 21 shots, detta sker för det mesta på en ungdomms 21 års dag.

En dag som kan sluta på sjukhus, eller att man inte ens kommer ihåg den. Det är så mycket alkohol i en shot så man blir full efter runt fem stycken, efter 21 så kan man vara död. Människor överlever men folk klarar det inte alltid. Jag hoppas att ni som läser min blogg klarar av  att hålla en armslängds avstånd från alkohol, detta betyder inte att jag förbjuder er att dricka. Självklart inte, jag ber er tänka er för. Hur mycket ni dricker, vad ni dricker och att ni håller koll på ert glas med dricka.

Jag är rätt emot både alkohol, narkotika och tobak, av dessa tre så accepterar jag mest tobak eftersom min far alltid har rökt. Men det andra är jag inte lika säker på, visst jag dricker lite alkohol. Med betoning på LITE, jag dricker bara  max en-två cider per kväll. Så jag tycker att ni borde tänka er för.

Detta har inget med mobbning att göra, men om en ungdom är full så kan den göra saker som den inte är medveten om. Eller inte tänker sig för och får för sig att någon gjort fel och gör en större sak än vad det är. Jag vet att människor som dricker inte är sig själva, att de säger saker och gör saker som de senare får ångra.

Tänk på det, så är ni snälla!

Kram Kram hörs snart...