Hej alla!

Det var så jag började mitt första blogginlägg, kommer ni ihåg? Det var så länge sen, i alla fall känns det så.

Men det var längre sen jag blev mobbad, de starkaste minnena kommer nog inte att försvinna på många år. Det tror jag inte i alla fall, min blogg handlar ju om mobbning mellan barn och barn. Det finns ju andra sorters mobbning också men de kan jag inte referara till så därför skriver jag inte om de. Barn, de som ska ta efter vår värld. Men hur kommer den världen att se ut om vi inte behandlar våra barn väl? Om vi skaffar barn och sen låter de dra om kring på gatorna utan att vi bryr oss. Det kan göra att barn inte förstår hur vi ska behandla varandra. Om man inte egegerar sig i sina barn, inte hittar på saker eller om man inte orkar lyssna på vad de har att säga. Då kommer barnen att ta vara på sig själva men utan att lära sig samhällets regler. Om man blir bortglömd som barn så kommer man göra allt för att få uppmärksamhet även i vuxen ålder. Men i tonåren så kommer man ha svårigheter att förstå sig på andra, det kan till och med vara svårt för de att förstå att andra kan bli sårade.

Så varför skaffa barn om man inte tänker ta hand om det, barn är inte som hundar. Om du köper en hund som du inte kan ta hand om så an man sälja den. Men skaffar man ett barn och inte kan ta hand om det så är det lite svårare. Visst kan man lämna det till ett barnhem eller så. Men det är inte lika lätt som att lägga ut en annons på blocket. Undrar hur många som skulle lägga ut en annons på blocket om man kunde lägga ut sina barn där?

Det skulle se lite roligt ut " Barn säljes, två år och åtta månader. Flicka, heter Minna och älskar glass"  Det skulle inte vara klokt men det är så många som inte kan ta hand om sina barn, det är alltid barnen som far illa. Oavsett vad det gäller, det kan vara alkoliserade föräldrar eller separationer eller varför inte död inom familjen. Jag kan inte förstå varför vi inte sätter oss ner och pratar med våra barn oftare. Frågar, bryr oss. Vi ska inte tvinga ur de någonting för då förlorar de förtroendet för oss, men vi måste fråga och visa att vi faktiskt bryr oss om de. Istället för att säga att de är i vägen, eller visa upp att de inte betyder någonting. Barn behöver kärlek och omsorg annars så blir söker de bekräftelse någon annanstans och hamnar då kanske i fel umgängeskretsar. Det kan bli svårigheter att då försöka att lösa ut sina familjeproblem för då har redan barnet/ungdomen lämnat kajutan och står på egna ben. Då får  man som förälder inget gehör, utan bara tystnad till svar. Så ska ni skaffa barn, ge det all kärlek från första stund. Var deras trygga punkt i vardagen.

Överge de inte, men fängsla de int heller. De kommer att bli individer och kommer att kräva frihet liksom sina föräldrar.

Tänk på det. Alla är unika individer som måste stå på egna ben.

Kram

Hej Hej hemskt mycket hej.

Jag fick en sådan bra respons igår av min pojkvän, han sa " Dina blogginlägg börjar alltid med att allt är åt hellvete, i mitten börjar det bli bättre ooch på slutet så är det helt okej i alla fall." Då svarade jag med att, "Ja, men det är ju för att jag börjar med det som hänt. Då mådde jag inte bra, sen så berättar jag om nutid i slutet och nu mår jag ju förhållandevis bra om man jämför med hur det har varit.

Men som jag sagt innan så hände saker inom skolans fyra väggar som inte märktes utanför. Det finns säkert saker som jag har glömt eller förträngt skulle man väl kunna säga. Jag har massor med minnen, men inte så många som jag borde ha från nio  år. När jag tänker på det som hänt så tänker jag mest på skolan som jag gick i mellan 6-9 klass. Och en del från den första skolan men där har redan minnena börjat blekna.

Jag vill inte glömma, vill inte förtränga det som hänt för då kanjag inte hjälpa andra. Man måste minnas även det smärtsamma sakerna från ens liv.

Så är det, de gör dig till den du är.

Kram kram

Hej.

Nu är verkligen sommarlovet nära, hehe typ här. Men ändå är det tio grader och regn. Lite små tråkigt men det måste gå ändå. Hoppas att det är fint väder på vår avslutning i alla fall. Det är väl inte att hoppas på men, hoppet är det sista som lämnar en männsika.

I alla fall var det så för mig under de år jag blev mobbad, man hoppades att det skulle sluta. När man väl insåg att det inte skulle det så hoppades man att det skulle bli bättre på gymnasiet. Man lever i nuet, men hjärnan kan få för sig att enbart tänka framåt. Strunta i nuet om det får en att inte må bra. I mina tankar så fanns det en annan värld, jag brukade se mina klasskamrater och i huvudet göra om de. Ändra på de och på det som de sa. Tänka mig att jag var i en annan skola någon annanstans, där eleverna behandlade varandra lika. En bra värld utan orättvisor, inte en värld där man har allt utan en värld där ingen inte har jobb pga kön, utseende eller etnisk ras. Inte heller handikapp, visst man kan kanske inte jobba med vad som helst men vissa saker kan man näst intill göra bättre än andra.

Vi måste lära oss att se människor starka sidor istället för de svaga, först då kommer vi att förstå varandra.

Man vill inte förstå en som säger att man är dålig, dum eller ful men om personen ger en komplimang och sen frågar om hjälp eller liknande så hjälper man till. Om man blir tilltalad med "Du, idioten där borta? När börjar lektionen?" Svarar man då? Jag gjorde det inte. Men om de hade ropat "Hanna, när börjar lektionen?" som de gör i min nuvarande skola så svarar jag.

Man ska behandla andra som man vill  bli behandlad själv, det lärde jag mig vid fyra års ålder och det är något som jag kommer lära mina barn. Jag vill inte höra talas om att mina barn blir mobbare, för då har jag misslyckats som förälder. Men det är en bra regel, behandla din omgivning som du vill bli behandlad. Om alla gjorde det så skulle världen se mycket bättre ut.

Vi kan ta mitt ex tex han dumpade mig via sms från en finlandsbåt, jag kan inte säga annat än att jag är honom evigt tacksam för just det. Men undrar om han ville bli dumpad så. Via sms. Så j*vla barnsligt enligt mig iaf.

Men men han var väl lite barnslig av sig, kan man väl säga. Han ville ha det på sitt sätt, helt enkelt.

Kram hörs snart igen. Kanske senare ikväll eller imon.

Hej ett snabb inlägg.

Kände för att skriva till er lite snabbt innan jag lägger mig ner för att studera insidan på ögonlocken.

Insidan, det är ju den som skadas vid mobbning, det behöver inte vara det men mobbning brukar oftast gå ut på utfrysning eller psykisk mobbning. Med ord eller utfrysning, inte så ofta med slag. Men det var nästan så att man önskade de skulle slå till en gång så att det räckte sen. Inte det  här långa utdragna som blir vid utfrysning. Då man bara känner sig ensam, utstött och utanför. Att höra människor skratta utan att kunna vara med för att det inte var någon som berättade skämtet för dig. Eller att gå genom korridoren och samtalen tystnar för att du inte ska höra något. Du får ingen gemenskap för det är ingen som pratar med dig. Som ger dig en blick och om de gör det så är det en blicck av förakt och hat. Om de samtalar till dig så är det med ord som "flytta på dig idiot" eller "sluta stirra, miffo" Det kan även vara saker som " Men hallå, du är ivägen" eller "jag ska sitta där, flytta på dig." Man blir bara kränkt av en massa ord som personer häver ur sig utan att tänka.

Man blir ledsen på insidan för om man visar det så blir det "ÅHHH, hon gråter. Stackars liten ska vi springa hem till mamma och klaga. Jaa, stackars liten flicka" sen skrattar alla i kör.

Det blir inte mycket bättre av det snarare sämre, så man går och samlar på allting. Man känner hatet växa men spelar oberörd. Kroppen slutar reagera på alla klopord som sägs och hjärnan är i sin egen värld. Man är där men ändå inte. Man sitter där rent fysiskt men psykiskt så är du någon annanstans. Den dagen min hjärna för första gången var med, det var på avslutningen i nian. Då vaknade mina tankar och jag såg mina klasskamrater som på första gången på några år. Utan att de hade förändrats. De var samma människor som innan, lika omogna. Man kände sig besviken. Även om jag visste att de inte hade ändrats. De hade ju fortsatt att mobbas genom alla år. Vilket var hemskt men de arma människorna kunde väl inte inse vad de höll på med.

Så tänker jag i alla fall för jag vägrar att se mig själv som offer. I alla fall idag, då gjorde jag väl det men inte nu. Inte i dags läget.

Ja ja nu ska jag sova. Iaf försöka.

Kram

Heej Heej

Jag sitter här och tänker lite, på allt som har hänt mig under livets gång och vad mycket det har lärt mig. Inte bara posetiva saker förstås utan väldigt många negativa grejer, men det har ändå gjort mig till den jag är. "Inget ont som inte har något gott med sig" det är väl så man brukar säga är det inte?

Men det tog jättelång tid innan jag orkade se det på det sättet, det var mindre än ett år sedan som jag började berätta om det för min nuvarande pojkvän. Innan så hade jag gott och burit på det inom mig, jag tror jag började prata om det i september eller något. Jag vet inte.

Det känns som en hel evighet sen, faktiskt så känns  det som det var jättelänge sen. Men det är väl så tiden går fortare och fortare med åren.

Vissa dagar så känner man mer av det som hänt än vad man gör andra dagar, det är klart att det är så. Ni som överlevt mobbningen ni kan vittna om det ni med. Ni som blir mobbade, ni kommer också att märka det. Precis efter att mobbningen upphört så kommer ni att tänka i samma banor som innan. Men när ni märker att det inte kommer tillbaka som alla  andra år så kommer hjärnan att börja reparera sig själv och ditt självförtroende.

Det är som med människor som har det jobbigt hemma, när de väl flyttar hemmifrån så till en början så är hjärnan intställd på att åka hem igen. Men tillslut så inser den att man bor inte hemma längre och då börjar den på att vakna  till liv och reparera de skador som skett under årens lopp.

Man behöver skiljas från det som gjort en illa för att kunna reparera sig, det är så. Om man blir misshandlad så kan du inte ligga i sängen bredvid den som misshandlat dig för då oroar sig hjärnan för att han/hon ska göra det igen. Så är det.

Hoppas att ni förstod var det var jag pratade om, det blev inte så mycket om hur det är att bli mobbad eller vad som kan hända utan mer om vad som händer sen.

Ni klarar allt.

Lovar.

Kram 

Hej...

Idag är det andra juni, inte klokt vad fort tiden går. Det känns som om det var nyss jag startade den här bloggen och  nyss som jag blev ihop med mmin fantastiska pojkvän.

Verkligen, det går så fort. För er som blir mobbade går tiden jättesakta jag vet det. Det är det som känns så hemskt, att det fortfarande förekommer mobbning. Men det är ju ett av samhällets stora problem, som vi tillsammans måste möta. Måste övervinna, men det blir inte lätt eftersom det är de vuxna i samhället som måste börja reagera och inte alltid vara så himla upptagna av sina jobb. Komma hem sent, gå tidigt och under timmarna man är hemma så antingen är man stressad över allt som måste göras hemma. Eller så är man helt utpumpad och vill bara slöa i soffan eller sova. Barn vill inte göra väsen av sig och om ens föräldrar signalerar att de inte vill prata så drar sig barnen undan. Sätter sig och leker inne på rummet eller sätter sig vid datorn och stänger av med musik. Därmed bär allt inom sig, det är så det fungerar även mobbare har avvisande föräldrar och det kan vara grunden till att man mobbar andra. För att den personen är stark eller att deen personen helt enkelt har bra kontakt med sina föräldrar och det vill mobbaren förstöra. Istället för att hitta någon annan att prata med, en kompis föräldrar eller en lärare eller en kurator på skolan. Skolsyster är också ett bra alternativ om man inte vill prata med sina lärare. Det ska även ni veta som blir mobbade och inte vill involvera era föräldrar. Prata med någon utomstående, så som kompis eller pojkvän. Men helst en vuxen som kan hjälpa er. Ni kanske inte vill ha praktisk hjälp men kanske behöver någon att prata med. Då ska ni veta att det finns lärare som ställer upp, även om det inte känns så. Människor behöver kontakten med varandra, även om det är jobbigt så behövs den.

Jag brukar hävda att kommunikation är vägen genom livet, utan den så klarar vi oss inte. Människan har behovet att hävda sin åsikt, sina tankar och sina känslor (Detta är individuellt, vissa behöver det mer och vissa mindre så som allt annat)

Så kom ihåg det att vad som än händer försök att prata med någon eller kommunisera. Det kan vara  skriftigt eller muntligt men ni behöver ventilera era känslor och tankar angående det som händer.

Tänk på det, kram kram.

Skriver säkert  imorgon...

Tjohoo!

Det har varit en lugn dag med en lektion i skolan, det känns skönt att tvåan snart är slut men ändå lite halvt ångestfyllt. Jag menar det är ju bara ett år kvar sen är gymnasiet slut. Då är det dags att välja till högskola, och då ska jag passa på att flytta hemmifrån.

Något som man längtar efter, att ha sitt eget. Liksom man vill ha sitt eget liv, man vill inte att någon bestämmer över det. Man vill inte att någon bedömmer en bara för att man inte är som alla andra. Man behöver  inte vara udda utan det räcker med att man säger en sak fel. Så kan man bli mobbad, en mobbare får ofta stöd av andra. Till slut har man glömt bort varför man började mobba personen, "men det har ju varit så länge så varför bryta ett mönster?" Jag vet inte men jag tror att de tänker så, att de inte vill bryta gamla mönster. Jag tror inte att de förstår hur stor skada de gör. Det gäller inte bara mobbare utan om man missbrukar något, så som alkohol eller narkotika så kan det vara svårt att se hur stor skada det gör på ens närmaste omgivning. Man ser det inte, ens partner eller ens barn kan råka illa ut.

Det är så lätt att man tappar fattningen när man inte är nykter eller när man är påverkad av något så som alkohol eller narkotika. Rökare förpestar ju oxå tillvaron för sina medmänniskor men de tappar inte så lätt fattningen pga tobaken. Det ska vara om man dricker öl tex samtidigt.

Vi svenskar är ju experter på att dricka så fort det blir helg, så dricker vi ju en hel del alkohol. Det är vanor som vi för över till våra barn givetvis, inte bara det utan även hur vi beter oss när vi är fulla. Man blir otrevlig, lättretlig och irriterad. Barnen tror ju för det mesta att det är okej att vara så om ens föräldrar är så. Min pappa har alltid sagt "Gör inte som jag gör, gör som jag  säger" men barn fungerar inte så, de gör som deras föräldrar och är ens mamma/pappa otrevlig, sur och lättretlig. Kanske till och med kommer hem med blåmärken eller en blåtira. Det tar barnen in, helt omedvetet och det kan ge anledning till att man under tonåren mobbas eller bråkar mycket.

Socialvetenskap, hur människor fungerar mot varandra i olika sammanhang och hur vi påverkas av andra. Det är rätt fantastiskt hur vi kan påverkas så mycket av varandra. Även fast vi kanske egentligen inte vill bi som tex våra föräldrar.

Det var väl det jag hade att säga idag hoppas att det gav något i alla fall...

Kram Kram

Maila om ni vill något. Adressenn finns i presentationen av mig.

Hej på er.

Igen måste jag väl säga...

Men jag skriver mest för att jag blev sååå jävla glad över en kommentar jag fick på inlägget jag skrev tidigare idag. Det ligger öppet vid inlägget så det är bara att läsa. Den var så fin, jag blev glad över att jag fick ett kvitto på att jag hjälper er läsare...

Men nu när jag ändå skriver, nu är det ju snart sommar. Sommarlovet ligger för porten... jätteskönt. Det tycker man även om man inte blir mobbad men som en mobbad person så går man på sommarlov med en falsk förhoppning om att nästa år. Nästa år blir det bättre, det måste bli bättre. Men tyvärr så bli många besvikna över att människorna inte har vuxit upp och slutat mobba. Men några har säkert det eller hittat nya människor att mobba. Jag vet inte vilket som skulle ha vart värst för mig att själv bli mobbad eller att se någon annan bli det. Jag tror på det sista, för jag känner att om det är mot mig så kan jag klara av det men om det är mot någon annan så kan jag inte göra något.

Skadan är  ju på något sätt redan skedd.

Kram på er, jag blir alltid lika glad över era kommentarer.