Hej hej idag mår man lite konsitigt för att vädret är som det är.

Men men det är som det är. Hur mår ni då? Skönt att slippa gå i skolan? Ja, det förstår jag speciellt om ni blir mobbade i en nuvarande skolan. Men om ni har blivit mobbade och ska byta till hösten så kanske det är rätt skönt. Det kommer jag ihåg att jag tyckte, fast på sätt och vis så var jag orolig att jag skulle bli mobbad av min nya klass också. Men det satte jag stopp för genom att jag genast såg till att bli bekant med min nuvarande vän Maria och sen en stund senare min andra vän Sofie. De var helt underbara mot mig och jag slappnade av, med de som vänner så skulle det inte bli likadant igen.

Men det är ett smart tips att när ni byter skola var en av de som vågar ta kontakt. Så är risken att bli den mobbade mindre. Man får en chans att börja om, vilket är sååå skönt det tyckte jag iaf.

Men vad händer er när ni blir mobbade? Är det ord? är det blickar? är det skratt eller rent av knuffar? För mig var det som sagt lite av varje, de var väldigt varierade skulle man kunna säga. Man fick erfarenhet av lite av varje skulle man kunna säga. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men man fick lära sig att människor inte alltid kan använda  sina hjärnor på ett bra sätt.

Men det är väl så att om man en gång blivit illa behandlad som barn så är det större risk att du när du blir vuxen eller äldre råkar göra samma sak. Nu hoppas jag att om man blivit ordentligt mobbad att man aldrig gör samma sak mot en annan för jag personligen skulle aldrig få för mig att mobba någon annan. Det skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Inte ens mitt ex faktiskt för det är sååå hemskt att bli det. Man fattar det knappt om man inte varit där men man kan kanske föreställa sig hur det är.

Men det är en sak jag har fått nog av, folk som säger att jag förstår hur du känt dig! Jasså gör du? frågar man då. Har du också blivit mobbad?

Var på svaret blir. Neej neej men jag kan tänka mig.

Hahahahaha, nej det kan du inte. Ta din värsta farhåga gånger 10 ungefär så kanske du kan förstå. Men det tror jag inte för det är en så speciell känsla att man inte har någon. Att man är totalt ensam i en skara av andra människor som fulständigt skiter i din hälsa bara det fungerar för de. Men det är knappast att man är ensam som är värst utan att när man väl syns så är det  negativt. Man ska helst inte vara duktig på något för då blir man en plugghäst och är det något man är dålig på så retas de för det..

Man får alltid oönskad uppmärksamhet oavsett vad man gör, så man klär sig neutralt och beter sig neutralt så kanske man kan få vara ifred iaf i två timmar om man har tur.

Det är nämligen det man hoppas på att man kan få vara ifred en liiiten stund att man kan få sitta i sina tankar utan att någon sparkar till ens fot. Eller råkar slå till ens hand/axel/handled... sååå jobbigt. En liten sak som efter 10-20 gånger blir såå störande. Och det värsta är att alla som ser, att de inte gör något att de med flit vänder huvudet åt ett annat håll eller att de tittar på någon annan och pratar med den istället för att säga något.

Jag skrek och sa emot, till en början. Men man tröttnar på att ingen lyssnar.

Så är det, tyvärr.

Jaja.

Kram kram...

Hej... Nu skriver jag igen. Det var ett tag sen, men jag har ju varit på lite semester. Jag jobbar ju dessutom så det har inte funnits så mkt tid eller ork till att skriva.

Men nu har jag lovat min pojkvän att få ihop några rader, han hävdade att ni behövde mig och det kanske är så att ni gör det. Jag hoppas att jag iallafall kanske hjälper någon. För det är väl egentligen allt ja vill, att hjälpa 1 person. Sen behöver jag inte mer, allt annat är en bonus, för om jag hjälper en så kommer den personen kanske att hjälpa en annan och så är vi inne i den "goda" cirkeln om ni förstår vad jag menar. Jag börjar ju få rätt många människor på min blogg vilket är tacksamt. Jag önskar bara att fler kunde skicka mig en komentar. Jag vill veta vad ni tycker om och inte, om jag skriver något som ni tycker är helt fel eller om ni har några åsikter.

När jag blev mobbad så tyckte jag väl inte att det var så farligt, men det vet jag ju varför. Kroppen orkade inte känna efter så den lät mig vara, den orkade inte signalera 100 000 gånger om dagen så den la ner efter halva årskurs 6. Jag kommer ihåg att jag inte förstod vad som hände eller varför de inte tyckte om mig. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel, men jag smälte helt enkelt inte in. Om man skulle fråga de så skulle de säga att jag inte alls blev mobbad att de var helt oskyldiga och att jag fantiserat ihop allting. Men i deras värld kan inte de göra fel, utan där är allt någon annans fel.

Om de inte hade pluggat så var det för att de hande så mkt annat, eller för att småsyskonen ätit upp läxan eller för att skolboken blivit snodd i korridoren. Alltid var det något men inte kunde det vara deras fel, nej nej nej. Hur kan jag tro att det skulle vara deras fel???

Det är så¨genomskinligt att det är deras fel men om man kan ljuga så gör man det... iaf enligt de idioterna. Nu ska vi inte dra alla över en kant, vi hade snälla elever i vår klass men de blev utsatta för grupptryck och därför gjorde de samma sak som de andra annars skulle de också blivit mobbade. Jag tycker det är fegt men jag kan kanske förstå de, man vill inte bli mobbad och därför så umgås man inte med de utstötta i klassen för de blir man en av "de". Då tappar man all gemenskap med den övriga klassen. Man får välja "de" eller resten av klassen... för många är det ett bråk mellan samvete och egoism. För det mesta är det de sista som gäller.  Man skyddar sin egen kropp vilket är bra, men man behöver inte gå över och mobba andra för det.

Det tycker jag är fel men som sagt man måste tänka på vad man själv mår bra av och jag kan tänka mig att  det är många som inte mår bra av att mobba, spec inte de som inte är mobbare egentligen utan som mest följer med strömmen.

Nej nu ska jag titta lite på youtube

Kram kram så länge... .

Det ska inte dröja så länge tills  jag skriver igen...:)

Hej, det är så varmt så att jag inte har kunnat eller rättare sagt orkat skriva.

Jag  jobbar ju på dagarna och på eftermiddagarna är jag helt slut, jag vet att det förmodligen är likadant för er om ni inte tillbringar dagen på en strand någonstans.

På stranden, för ett par år sedan så hade jag problem med att vara på stranden. Det var inte så att jag undvek det på något sätt, inte alls utan mer som att när jag var där så hade jag en socialfobi om att människor tittade på mig. Dömde mig efter utseende och därmed visste vilken hemlighet jag bar på. Givetvis visste de inte det men jag i min lilla värld kunde inte låta bli att tro att de minsann såg vad jag gick igenom.

Det var ju ett par år sedan, känns som om det vore en evighet sen. I alla fall idag, men vissa dagar så känns det som om det vore igår.

Som ni vet så kan man mobbas för en hel del olika saker, men jag tycker sällan att anledningen är viktig utan att man försöker att lösa problemet. Självklart, att jag kan säga så idag. Jag har ju klarat det, det är inte så lätt att göra något åt saken för man har ingen ork att göra någonting som inte är livsviktigt. Man försöker mest att ta sig igenom en dag i taget. Inte tänka tillbaka på gårdagen och inte tänka framåt på morgondagen utan att man lever 5 cm framför näsan.

Men jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa föräldrar som verkar så oengagerade i sina barn. Varför  skaffar man barn om man inte kan ta hand om de? Ge de kärlek och omsorg?

Man måste hitta på saker med sina barn och hinner man inte det så får man se till att barnen gör något själva. Så som att titta på en film, spelar spel eller leker med leksaker. Om man har någon kompis i närheten (till barnet alltså) så är det ju en smart idé att man turas om att ha koll på barnen. Så kan de leka tillsammans och man "Slipper" ha koll varje gång.

Barn blir vad man gör de till, om man lägger ner energi och omsorg på sitt barn så blir det snällt och lydigt. Men om man låter det löpa amok så är det väl inte så konstigt att barnet tappar all respekt för sina föräldrar?

Sen behöver ett barn ofta regler och framför allt regelbundna tider. Om man redan när barnet är litet lär det att nu äter vi då, den tiden går du och lägger dig. Den dagen så städar vi hemma och du hjälper mig att plocka undan dina leksaker. Den dagen tvättar vi osv. Så tror jag man har gjort mkt av jobbet när ens barn kommer upp i tonåren och ska börja hjälpa till hemma. För då är den uppvuxen med att man ska hjälpa till och plocka undan sina saker och städa lite. Hjälpa mamma/Pappa att diska. Så slipper man ta de diskutionerna med en tonåring det är lättare om barnet har lärt sig det från början. Eller hur?

Man måste ju vilja att ens barn ska bli självständigt som vuxen. Att de ska klara sig själva. Eller?

Så tycker jag iaf.

Kram kram

Hej...

Oj!!! Det var länge sen jag satt här och skrev, jag känner mig såååå fånig... Sitter här och gråter bara för att jag inte kan snacka med (T) förrän på lördag... dock på skype. Imorgon kan vi höras på mobilen men ändå... känns skitjobbigt. Jag vet att jag klarar detta även om det inte känns så, jag vet inte. Men jag har blivit så orolig för att människor jag älskar ska lämna mig, även om jag litar på att (T) inte lämnar mig, vilket han har lovat.

Men jag känner ändå en längtan efter honom så att jag håller på att dö, eller inte riktigt men jag kan knappt tänka på något annat. Jag vill bara att hans föräldrar ska snabba på med beskedet.

Ni vet ju vad som händer med en individ som blir mobbad, den blir osäker på sig själv och andra. Jag försöker att vänja mig av med att tro att så fort inte folk kan prata med mig just då eller för att folk inte säger som de brukar, så är det något fel på mig. Att det är mig de är arga på. För så är det inte, jag vet det och jag försöker att inte låta (T) råka illa ut bara för det. Jag vet att han har hamnat i skottvinkeln ett antal gånger. Och för det har jag bett om ursäkt. Det är inte hans fel att jag mår som jag mår. Det är det inte, det är mitt eget fel och min idiot-klass fel för de mobbade mig. Men det är på något sätt mitt fel också för jag gjorde ju inte direkt det bästa av situationen. Jag försökte inte heller att stoppa det som hände. Det är helt och hållet mitt fel att det inte upphörde tidigare.

Jag tar på mig den skulden idag, imorgon kanske jag förnekar det men men, idag är jag inte så glad på mig själv. För jag fick (T) att ha dåligt samvete precis innan han gick för att äta, jag började nämligen att gråta. Det var inte meningen det bara blev så, jag känner mig  jättedum. Var jag det? Var jag dum?

Det är ju inte meningen, vi har ju vart ihop i snart 10 månader och jag borde ju kunna vara utan honom tre kvällar i rad, eller?

Men jag älskar honom så mycket och vill aldrig vara utan honom, han är tryggheten i min vardag.

Jag har en trygghet nu, tack vare honom. Jag saknade trygghet i skolan men nu har jag en trygghet i livet och honom tänker jag aldrig släppa om han nu inte vill. Men det hoppas jag att han inte vill. Då skulle min värld rasa samman men jag skulle få ta det med. Men det skulle vara jobbigt.

Det handlade inte så mycket  om mobbning men lite om vad som händer med en när man blir det.

Jag hoppas att ni förstår och att ni kommenterar.

Så vill jag bara säga:(T) jag älskar dig av hela mitt hjärta och du är helt otroligt underbar. Du är allt jag har och så länge du älskar mig så är det du och jag. <3

kyss älskling.

Kram kram på er andra

Tjaba!

Nu har väl de flesta sommarlov i alla fall? Eller? Om ni inte har det så tycker jag synd om er. Det är dags för lite vila, som ni och jag har förtjänat genom att gå i skolan i ett helt år. Suttit på helger och vardagar med läxor upp över öronen. Om ni frågar min mamma så skulle hon säga att jag har haft det slappt i skolan detta året. Visst vi har haft mycket ledigt men vi har haft läxor, men enligt henne så har vi haft lite av den varan också. Det säger hon för att hon inte vet, bara för att jag inte gör läxor precis framför näsan på henne. Och när jag gör läxor så  undrar hon varför jag inte gör något hemma, varpå man säger att man gör läxor. Då svarar hon när ska den vara inne, imorgon? neej svarar jag då och börjar bli irriterad. Nej, då kunde du väl ha diskat lite? säger hon då.

Föräldrar fungerar så att när man inte gör saker tillsammans med de så blir de sura för allt annat man gör. Det spelar ingen roll vad det är, man kan sitta och spela spel på datorn eller göra läxor det spelar ingen roll för man umgås inte med de.

Jag är vuxen nu, vilket min mamma inte vill inse. Jag gör saker själv och springer inte till henne för att be om tillåtelse för varje liten sak. Det gör henne sur rätt ofta, hon tycker inte att jag håller henne informerad. Som om hon varit informerad i mitt liv de senaste åren.

Hon tror att hon varit det, men det har varit i hennes lilla värld som inte hade plats för negativa saker. Hon mådde själv så dåligt under en lång period. Man vande sig vid att inte säga något till henne för hon hade inte ork att hantera det på ett bra sätt. Hon mådde själv så dåligt.

Föräldrar har också en tendens att oberoende vad man gör så blir de irriterade. Om man hjälper till så blir de irriterade för att man är i vägen eller för att man gör fel och hjälper man de inte så blir de irriterade för att de får göra allt själva. Så  hoppas jag att jag inte blir när jag blir mamma, jag vill att mina barn ska hjälpa till med det de klarar av. De måste ju få pröva annars så lär de sig aldrig. Man måste låta människor utvecklas man kan inte styra deras liv utan och innan. Det fungerar inte så, hur ska ett barn klara sig när det blir vuxet om det aldrig får försöka att göra saker och ting. Bara för att de inte kan första gången så måste de försöka igen och igen. Tillslut så fungerar det. Man kan inte lära sig cykla på första försöket, utan det måste få ta ett tag. Barn måste få utvecklas.

När man blir mobbad så kan delar av den delen av hjärnan lägga av, man vill inte lära sig. För om man gör det så är man en "plugghäst" enligt sina klasskamrater och då drar man uppmärksamheten till sig. Men man måste fortfarande utvecklas. Vilket man gör i hemlighet, man försöker att lära sig saker på sådana sätt som inte drar uppmärksamheten till sig. Jag tittade mycket på film och lärde mig rätt mycket därigenom. Sen så satt jag och läste saker på internet och försökte att läsa mycket böcker. Man försöker att ta in fakta första gången du hör den i skolan. Man blir uppmärksam på det läraren säger och man tränar upp minnet på både siffror och meningar.

Man blir bättre än de andra men man visar det inte utåt. Det är det som är problemet. Man kan inte få betyg för sina kunskaper för man visar de inte.

Kram kram hörs snart

Tjohoo

Jag sitter här och väntar på min pojkvän, han var jättegullig igår. Han fick mig att gråta för jag blev så rörd. Han sa massa gulliga saker och det gjorde mig jätteglad. Tack T för att du finns och för att du älskar just mig.

Tillbaka till det som min blogg handlar om, i huvudet på någon som blir mobbad så går saker sönder. Vissa delar av hjärnan lägger ner, slutar att fungera som de ska. Bland annat så märkte jag det igår, när min kusins mamma sa till mig att jag var duktig, så svarade jag "men det är inte så svårt" istället för att säga "tack" Man kan inte ta på sig saker som någon säger när det är posetivt. Det gäller förmodligen nästan bara när det är folk man inte känner så väl. Men det är så, hjärnan bryts sakta ner till ingenting. Det märker man inte själv just när det händer utan man märker det när det händer. När någon säger just att man är duktig eller så, då kan man ha svårt att ta det. Utan det är nästan som att man söker ett budskap, som säger tvärtom. Även att det inte finns något sådant.

Jag vet att tiden efter, precis efter att jag gått ut nian så var jag extremt tveksam till människor. Jag förväntade mig att se den där blicken, höra det suckande ljudet eller att de skulle sluta att prata när man närmade sig.

Det spelade ingen roll att man visste att de inte skulle bli så, hjärnan reagerade så långt in under första terminen i ettan på gymnasiet. Jag kunde få för mig att människor tittade konstigt på mig eller att de sa någonting om mig när jag gått förbi. Som de gjorde i förra skolan, nu vill ni kanske veta exempel så att ni kan reda ut om ni blir utsatta för det samma. Ja, det kunde vara saker som "Åhh, titta på hennes skor." Eller "Usch, måste hon vara här?"

Alltså det jag inte kan förstå är hur man kan behandla andra människor på det sättet som de gjorde mot mig.

Det går bara in inte in i min hjärna, det går nog inte in i era hjärnor heller. Om jag antar rätt.

Kram kram

hörs snart.

Hej igen

jag har skrivit så kort de senaste dagarna så jag tänkte jag kan ju skriva ett till inlägg idag.

Jag vet bara inte vad jag ska berätta, jag kan nog kanske få ihop något om vad man som elev inte reagerar på om man inte har blivit mobbad.

Man ser saker som en blick, en blick som av en person som inte har blivit mobbad ser ut som ettt ögonkast. Men det kan betyda så mycket, man kan må så dåligt av en enda blick. Jag minns i skolan(den jag gick i mellan 6-9) så gick jag i korridoren och hade just tagit mig förbi den största faran i korridoren. Trodde jag, den största faran enligt mig var mitt ex, men inte då sen kommer K. Han och hans kompis E, de går på varsin sida om mig i vanlig ordning men det är K som utgör själva handlandet. Nämligen tittar på mig med en blick som säger mer än 100 ord. Hans blick sa nämligen något i stil med " Vad gör du här, ser du inte att jag går här. Flytta på dig idiot, du är i vägen" Vilket jag inte skulle ha uppfattat om jag inte blev mobbad.

Jag överdriver inte, det kan jag ju säga. Även om det kanske låter så ibland men det gör jag faktiskt inte.

Kram kram kram kram

Jaha, så var det sommarlov nu då.

I alla fall för mig och min klass, äntligen sommar...

Ett lugn innfinner sig i kroppen som jag inte har känt på många år, inga läxor, ingen mobbning. Visst, än har jag inte glömt och än har jag inte förlåtit. Jag kommer aldrig att göra varken det ena eller det andra, hoppas jag ialla fall. Men jag har i alla fall hittat lugnet i kroppen, det är skönt att jag kan slappna av. Eller slappna av ska vi kanske inte säga men, jag är i alla fall mer balanserad än vad jag har varit.

Men innanför skolans väggar så kan barn sparka på varandra, kalla varandra fula ord eller kanske skrattar åt varandra. När de inte är roliga utan kravallvarliga, kanske de svarar på lärarens frågor. Man känner sig oönskad ja det är nog rätt ord faktiskt, oönskad känner man sig verkligen. Det känns som om ingen vill ha en, man tror att allt som händer är pga att det är något fel på en.

Det är så, man tror det. Men man inser att så är det inte, det gör man inte undertiden men efter ett tag. När det slutar, så kommer man sakta till insikt att det var de som hade fel.

Kram kram