Heej.

Jag sitter här och skriver till er, jag vet att jag varit dålig på det men jag hoppas  att jag har trogna läsare som vill veta mer av det jag berättar om och där med tittar då och då.

Jag vill bara uppmana fler att kommentera mina inlägg, jag skulle bli väldigt glad över det.

Men nu till det jag satte mig ner för att skriva, jag kommer ihåg känslan av att vara ingen alls. Att vara luft som alla såg igenom, att vara den där man kunde säga dumma saker till utan att någon reagerade på att man kunde bli ledsen eller arg. Känslan att sitta i ett rum fullt med hat och förakt och att inte kunna röra sig fritt i korridoren utan att falla offer för både det ena och det andra. Man kände sig ostabil och rädd för att göra fel och göra någon arg eftersom det kunde sluta med att man blev nedtryckt värre än någonsin. Vissa av de sakerna sitter kvar än idag, jag kan ibland vara säker på att jag har gjort någon arg eller ledsen. Även om jag inte har det, jag behöver inte ens ha  gjort något konkret som jag kan peka på utan det är min självkänsla om åker i botten och därmed tror jag att det är fel på mig. Ibland kan jag ha problem med att göra saker som att äta godis eller något snacks bland folk för att jag är rädd för vad folk ska tycka eller tänka. Människor som känner mig säger att jag aldrig haft klädproblem eller annat men jag inombords har haft stora problem jag kanske inte har visat det men jag har "bråkat" med mig själv om saker som kläder och smink.

När jag gick i åttan-nian så hade jag inte en tanke på att gå till skolan utan smink, det fanns inte på världskartan jag fixade det bara inte. Men idag så klarar jag det utan större problem, jag känner mig så pass lugn i min klass att jag kan gå utan. Det gör mig ingenting, de säger inget utan låter mig vara. Jag känner mig obekväm i den stad jag bor i för att det finns så många människor och så många som jag känner eller har känt som jag inte vill stöts ihop med mer. Jag kan få en känsla av att den här staden är för stor för mig och därmed längtar efter att flytta till en mindre och lugnare stad. Där jag inte heller känner allt för många och kan skaffa mig nya vänner och börja om på nytt, flytta ihop med min pojkvän och plugga på universitet tex.

Jag mådde väl rätt dåligt i nian och åttan men också i början av första året på gymnasiet. Även idag kan jag få dagar där jag inte alls har matlust eller då jag bara är deppig. Men vem kan inte det;) , men framför allt så störs jag av att jag inte får sova ordentligt. Vissa nätter får jag bara inte sova utan ligger på ytan och sover. Dessutom så händer det att jag hemsöks av mardrömmar och minnen. Men det märker jag att de försvinner och kommer bara ibland när jag är med min pojkvän. Det är bra tycker jag att jag blir så mycket lugnare av att ha någon som betyder så mycket för mig. Det är tur att jag har honom annars så skulle jag ha kappitulerat för länge sen. Men nu har jag ett stöd från honomm att luta mig tillbaka på. Det är det bästa rådet jag kan ge er, skaffa en som orkar/kan vara ert stöd så att ni är två om din hemlighet. Det är alltid jobbigare att vara ensam.

Kram kram på er. Kommentera mig nu. Vad tycker ni har jag rätt eller fel???

Hej!

Jag vet att jag har varit urusel på att skriva på ett tag, känns som om jag sviker er varje gång det går för länge mellan gångerna. Det är verkligen inte meningen att svika er, ibland vet jag bara inte vad jag skriva till er. Jag vill att ni ska veta att jag har så mycket minnen som är så svåra att sätta ord på. Det är inte alltid lätt att sätta ord på ett minne. Det kan vara en blick som gett mig kalla kårar, jag har aldrig blivit hotad eller allvarligt fysiskt skadad av en klasskamrat det ska ni veta. Att jag har blivit skadad rent psykiskt är en annan sak, visst så ”råkade” de snubbla över mig eller något liknande men de slog aldrig med knytnävarna.

Även om man kanske önskar att de gjorde det så att det syntes. Det är så svårt att säga till någon att man mår dåligt men när de frågar hur då? Eller varför? Och man svarar att jag mår psykiskt dåligt så tittar de på en och säger, det ser inte ut så.

Det kan inte synas. Det är något som bara känns, men ändå säger folk att det inte syns. Men det är väl så att än idag är psykisk-sjukdom skam belagt i Sverige, vi vet inte hur vi ska ta hand om människor som mår psykiskt dåligt. Kom nu inte med det dumma tjafset om att vi har en bra psykvård i Sverige för den har inte blivit bättre på 13 år. Om ni inte tror mig, åk och titta på Anna Odells konstutställning. Den finns nog på nån konsthall i Skåne, Malmö eller Kalmar. Vet inte säkert.

Men det är så man mår dåligt under en lång period och sen när man slutar må dåligt så märker man hur dåligt man egentligen mådde, man märker sällan det under tiden. Förstår ni hur jag menar?

Jag känner en rädsla att man kommer att må dåligt resten av livet för vad de gjorde mot en i skolan. Men jag märker också att jag mår bättre och bättre, jag får stöd av de som vet om vad som har hänt. Men antagligen mår jag väl inte helt bra, men det är okej. Jag kräver inte att jag ska må helt bra, jag kräver att jag ska få utrycka min åsikt och bestämma över mitt liv. Sen bryr jag mig inte om jag har ont lite här och där eller om jag fortfarande mår lite psykiskt dåligt av det som hände i skolan.

Men jag hoppas på att jag ska bli helt frisk och tack för allt stöd T, med ditt stöd kommer jag att bli helt återställd och få leva ett bra liv tillsammans med den jag älskar, vilket är du! Kyss älskling.

Kram på er andra och hör av er om det är något.

Hej alla!

Jag sitter på mitt rum och försöker hålla mig undan från min mamma som råkar befinna sig på kriggsstigen just nu. Fråga mig inte vad jag gjort men något är det i alla fall. Det ska bli skönt att komma här ifrån i helgen!!!

Hur är det med er nu när skolan har börjat? Ett helvete? Jag tycker det är rätt skönt att komma tillbaka eftersom jag nästan trivs bättre i skolan än "hemma". Jag skriver så för att jag känner mig mer hemma hos min pojkvän än "hemma" hos mig. Jag vill mest bara flytta här ifrån.

Men det är ett stort steg som jag dessutom inte hade en tanke på för ett år sedan. Utan den har vuxit fram i takt med att jag har börjat ta mer ansvar för mig och jag har utvecklats.

Jag har många gånger trott att livet ska ta slut, jag har sett  varit i en tunnel utan slut i så många år att jag inte trodde det fanns något att leva för. Men nu vet jag bättre och har kommit ut ur den mörka tunneln ut i livet, ut i ljuset och börjat leva igen. Jag vill en massa saker som jag när jag mådde dåligt inte ens övervägde. Jag känner en frihet som jag inte känt på såå många år. Jag vet att om ni klarar er igenom det ni just går igenom så kommer ni att vara lyckligare än någonsin när ni kommer ut i ljuset på andra sidan  helvetes-tunneln. Jag önksar bara att jag kunde göra något för att göra tunneln kortare. Men det kan jag inte, inte vad jag vet iaf. Om ni vet hur jag kan göra så säg till.

Gör mig även den tjänsten att sprid min blogg till de ni känner, men framför allt till de som behöver den, (be de börja läsa från början).

Se till att fler får hjälp av den. Snälla.

Kramar hanna 

Hej Hej hallå...

Snart skolstart igen! Härligt säger jag men inte alla, det finns många barn som får tungt hjärta vid de här tiderna. Jag var en av de för några år sedan och nu börjar jag tredje ring på gymnasiet och ska sedan söka in till högskola.

Jag vet att man känner det som om tiden står stilla, var dag samma skit om och om igen... Känns som om ens liv kommer att sluta i det där kretsloppet. Men tro inte att det blir så, för ens liv kommer att fortsätta och man kommer antagligen få vänner direkt när man byter skola. Jag vet inte men man har väl den känslan, man vill ju anstränga sig mer och mer för att få vänner när man inte haft några under en lång tid.

Så det är enbart att hålla ut, men jag känner mig otillräcklig jag kan inte hjälpa er mer än vad jag gör.

Så vill ni ha kontakt så maila mig snälla. Berätta om era problem och sök stöd. Dit kan ni även komma med frågor. Ni som känner mig kan ju säga det eller på annat sätt höra av er.

Kram!

Hello!

Hur mår ni? Är det okej? Om inte så hoppas jag att ni gör något som får er att må bra. Typ tittar på någon film eller på teater eller åker någonstans. Jag vet inte men det känns så jobbigt att inte kunna hjälpa er.

Idag känns det som om det jag gör inte är tillräckligt, det känns som om ni lika gärna klarar er utan mig. Det känns som om det inte gör någon skillnad att jag skriver till er.

Men det är så, det är en berg-och-dalbana. Ibland är det på topp och ibland i botten, men jag kan hålla med om att det är jobbigt när man blir mobbad för då är topparna såååå små. Man märker de inte, men man märker dalarna för de går sååå mkt djupare än vad de ska göra. Man mår så dåligt att man knappt märker att man gör det. Kroppen går in i något slags självförsvar och iaf min vägrar att ge rätt information till mig.

När ens kropp går in i det stadiet att den inte orkar att skydda en längre så slår också hjärnan av, man orkar inte bry sig längre. Jag orkade inte riktigt bry mig, min kropp var så dålig men när man mår dåligt varje dag. Jag vet inte hur det är med er? Men när man mår dåligt så visar man det tillslut inte för någon.

Den där regeln som man lär sig av äldre barn, man SKA inte under några omständigheter skvallra på någon annat barn eller ungdom. För om man gör det, så blir det bara 1000-gånger värre. ”Lärarensfavorit”, ”Jävla skvallerbytta”, Håll dig undan jävla unge”, ”sluta ljuga ditt jävla luder” OSV.

Jag vet hur det blir, man ska inte skvallra för då så hamnar man ännu mer i skottvinkeln än innan, om det nu är möjligt.

Men nu ska jag titta på film...

Ha det bra...

Kram kram

Hej alla människor.

Alla som just kommit hem från semestern eller ni som just har påbörjat den. Alla som är på semester som ni gillar eller som ni längtar bort från till någon annan bit av er semester.

Helt enkelt alla er sommarlovsfirare.

Om du är vuxen och läser detta så kan jag väl hoppas på att du har semester och att du gör något åt det som folk som behandlar sina kompisar illa. Och om ni har barn att ni kollar de noga, tittar nogrant på hur de beter sig. Allt för många människor struntar i sina barn, eller nej struntar är fel ord men de vet inte vad man ska titta efter för att se om ens barn mår dåligt. Jag har stört mig mkt på det, men det är väl så att om man själv varit med om det så ser man de flesta tecken. Men om man inte vet själv hur mann beter sig i en viss sits så märker man inte om någon i ens närhet mår dåligt. Det kan vara så att de som säger sig känna en bäst känner en sämst egentligen. Det de tror är rätt, kan lika väl vara fel.

Allt är inte som det verkar, allt är verkligen inte som det verkar. Det har jag erfarenhet av, jag vet hur mkt en människa kan ljuga eller spela. Jag har själv spelat mkt och mitt ex var en lögnare lika så min kompis. Hon ljög från dag ett, men men. Man lär sig vilka man ska lita på och inte, det finns vissa personer jag litar helt på och de vet vilka jag menar. Jag känner mig inte så otrygg i min stad som jag har gjort. Jag har känt mig såååååååå otrygg och rädd i min stad, men det är inte människorna i min omgivning som gjorde mig rädd. Det var de som inte längre fanns i min omgivning som gjorde mig rädd. Men det har gått över och nu kan jag gå runt utan att vara rädd, men sthlm kommer alltid att kopplas med det som en gång hänt. Jag vill inte bo här enbart för det, jag vill kunna känna mig helt lugn och trygg i min stad. Inte få några obehagliga minnen av sånt som hänt mig i mina yngre tonår eller i barndommen.

Det är så man försöker att fly från det som en gång hänt, det finns såå många olika sätt att fly på. Genom droger, alk, tystnad, flykt eller att prata. Jag väljer de två sista, jag vill inte stänga in mig innan för mina egna murar för det som en gång hänt. Jag vill prata om det för att slippa bilda den där muren som droger och alk ger. Man bygger bara en mur mellan minnena och sig själv och där med omvärlden också. Det är ingen som vill vara med någon som varje helg blir aspackad eller som kommer hem och knappt vet vad han/hon heter pga att de tagit någon drog.

Men de som gör det, de fattar ju inte vad de gör eftersom muren mellan de och verkligheten är för stor. Jag försvarar inte den personen men jag försöker att förklara hur det fungerar. När man mår så dåligt så måste man gå och prata med någon innan det slutar med att man står helt ensam, att inte någon i ens familj eller släkt vill veta av en. För en sådan person så slutar livet då, man klarar inte att leva själv. Antingen så kommer man att bosätta sig på sitt arbete på dagar och kvällar och på nätter så kommer man att supa sig så full att man inte vet var man är. Eller så slutar det med att man blir full och hoppar eller något likanande. Man kommer inte att klara av att leva själv, då finns det ju ingen som kan hindra en. Ingen som bryr sig om en längre, då kommer livet att få ett tvärt slut.

Men vems fel är det att en person mår dåligt? Antingen mobbare eller de som är släkt till en missbrukare. Både mobbaren och missbrukaren mår dåligt men de låter det gå ut över sin omgivning. Utan att se konsekvenserna av det de gör, man ser inte att folk runt omkring tar skada av det man gör. För man är för egoistisk. Man kan inte se att andra omkring en skadas.

Jag förstår det inte, visst jag har blivit kallad egoist. Men jag tycker inte jag är det för jag bryr mig mer om mina nära och kära en om min egen kropp. Men om det är att vara egoist så visst.

Jag vet inte vad ni tycker man jag tycker det är för jävligt.

Skriv en kommentar och berätta.

Kram kram

Hej Hej..

Ja, jag vet jag stavar tjaba fel. Men jag vill stava det såå:)

Hur mår ni idag? Själv så mår jag väl sådär.. jag har mensvärk:( Förr så kände jag inte det så mkt men nu mera så känner jag det och det är väl en förbättring. Förr så var mensen en sådan liten del i den dagliga smärtan, det är många som inte vet att jag har knä och ryggsmärtor nästintill dagligen. Men så är det och jag kan inte göra så mycket åt den saken. Men då var det precis i början av mina knä smärtor ( jag vet inte när ryggsmärtorna började, jag kände inte det men någon gång i samma veva. Skulle kunna vara så att jag fick ont i ryggen pga att jag hade ont i knät och gick konstigt.) Mina knä smärtor började pga att jag tränade självförsvar och skadade minisken. Min tränare sa att jag inte behövde åka in till sjukan (för övrigt mitt hat-ställe att vara på) så jag trodde honom och mamma trodde mig. Jag vet, skyll mig själv och jag hatar att jag inte åkte in och tittade. Det kan  ha varit något annat också. Typ korsbandet eller så.

Men i skolan på den tiden så var det rätt lugnt men det var lugnet efter och innan stormen. Det hade bara en vilo-pause innan det blev värre än någonsin. Det var bara lugnt i ca 6 månader och precis innan sommarlovet så blev det värre. De skrattade, stirrade och suckade mer än någonsin. Gud, vad jag önskar att jag haft min nuvarande pojkvän på den tiden. Men jag klarade det, jag vet inte hur men jag gjorde det.

Ni kanske känner det som om ni inte orkar, men vet ni. Det gör ni man orkar så mkt mer för ens framtidstro är för det mesta stark. De flesta av er har väl drömmar om jobb, pengar, man/hustru, barn, en fin familj, någon att ta hand om eller någon som älskar er. Just er för den ni är.

Kunna ha en fristad att fly till när verkligheten är för grym eller för orättvis.

Självklart har ni någon av dessa drömmar, annars så skulle ni inte leva. Eller jo, ni kan ha drömmen att vilja förändra oxå. Den och många andra av de här hade jag och har fortfarande. Jag har ju kommit en bit på väg.  Kanske ännu längre om ett år:) T du vet vad jag menar.

Men nu ska jag spela lite spel

Ha det bäst och kom ihåg att alla är unika och alla har något speciellt.

Kram kram...

Heej jag vet att jag varit dålig på att skriva till er på sistone.

Sorry för det!

Hur är det med er då? Känns det hemskt att komma tillbaka till skolan snart? Alla fasta tider, alla läxor, alla tal som ska räknas alla verb som ska kunnas och framför allt allas blickar, ord, sparkar, slag, knuffar, suckar, rop, härmanden, skratt och allt det där andra som alla gör efter en i korridoren.

Jag vet inte vad man kan säga mer än att jag blir så förbannad över att ni måste bli behandlade så. Det är en sak att jag har blivit behandlad så, men att ni ska ha behöva det. Jag tycker att det är okej att jag har blivit det, för att jag visste att jag skulle klara mig. Även om tankar fanns på att göra ett kort avslut. Men jag lyckades alltid förhindra det, ni vet jag inte om ni klarar det även om mina förhoppningar är att ni inte låter människor ta ert liv. Speciellt inte via mobbning och utfrysning. Jag känner en stor sorg över att jag inte kan göra mer än det jag gör. Varför måste barn och ungdommar vara så elaka mot varandra. Mobbning ser jag som snäppet värre än sparkar och slag. Ett slagsmåål går över på kanske 30 min medan mobbningen kan hålla ppå i flera år....

Så hemskt.... tycker jag som dessutom varit med om det.

Kram kram från mig till er...