God kväll på er...

Jag sitter här på sängen och ska snart sova, jag hoppas jag får sova inatt.

Sen jag var liten har det alltid varit ett av mina problem, jag kan inte sova.

Jag sitter här och jag vet att ute i landet, ute i världen ligger miljontals med små barn som inte kan sova.

En del av de kan inte sova för att de är rädda, oroliga inför morgondagens prövningar i skolan. Att man ska råka dra till sig uppmärksamhet från någon av klasskamraterna. Att de ska få en anledning till att retas, säga något spydigt eller skratta åt en.

Ibland önskade jag att de skulle slå mig, att jag skulle få ett blåmärke eller något sånt. Att vi skulle kunna bråka av oss all energi så de inte orkade mobba. Att de skulle slåss istället för att mentalt bryta ner en till ett ingenting. Till en männsika som går upp varje morgon för att bara vänta på natten, natten där man är ensam. Att man är ensam på natten är bara skönt, i alla fall tyckte jag det när jag blev mobbad. Det var ett sätt för mig att bearbeta det som hade hänt under dagen, ett sätt att försöka förstå. Inte för att jag någonsin kom fram till någon vettig anledning.

Jag kände mig så liten, men ändå så vuxen. Jag försökte att passa in, jag lärde mig allt mycket fortare än någon annan. Jag kunde saker och jag kunde förklara, men jag fick aldrig möjligheten att visa mina kunskaper inför någon av lärarna eller någon i klassen. För så fort man öppnade munnen så skrattade någon, viskade eller hostade. Att personer runt en kan vara så grymma det är otroligt, att man får en annan männsika att må mentalt dåligt. Jag undrar hur man tänker om man medvetet trycker ner en annan människa, när man sparkar på någon som redan ligger ner eller att man ens kan säga något elakt till någon varje dag. Speciellt när man ser att den mår sämre å sämre, ja man blir bättre å bättre på att spela oberörd eller glad. Men innerst inne blir man sårad, ledsen och arg. Man vill slå tillbaka men har inga krafter.

Jag kan inte förstå, men nu ska jag försöka sova.

Bloggar igen imorgon. Ha det bäst.

Kram kram

Hej...

Jag har vart på en snabb dag i skolan, ett snabbt avklarat prov. Som i och för sig gick åt helvete men men sånt händer.

Jag hatar att ha prov, eller det börjar bli bättre men jag har alltid hatat att folk ska bedömma mina kunskaper. Speciellt vad det gäller att prata, jag hatar att stå inför publik och prata men jag är inte blyg. Utan det är sån jag har blivit pga att jag har blivit mobbad i flera år. Man blir tyst, man blir nedryckt till att inte ha någon åsikt alls. Eller man har en åsikt men man yttrar den inte, för man vill inte dra uppmärksamheten på sig. För att slippa ge de fler anledningar till att klaga på en, tracka ner en...

Det är inte att vara ensam som är värst med att bli mobbad, det är att folk ignorerar en. Man måste inte vara vän med alla, det är inte det jag kräver utan det jag kräver är att folk kanske säger "hej" en eller två gånger i veckan. Att om man sitter ensam i korridoren så kommer någon fram och kanske bara frågar "hur mår du?" istället för att sparka till ens fot som om man var i vägen.

Idag blev jag jätteglad, jag kom gåendes på gatan och mötte min mentor. Det var inte det som gjorde mig glad, för jag såg honom inte först. Utan det som gjorde mig glad var att han sa " Hej Hanna"... Bara det. Det fick mig att le en lång stund efteråt, jag ska tala om det för honom när jag träffar honom imon. Jag vet att det är så lätt att göra någon glad, man hälsar då och då eller berömmer de. Eller talar om att de har fina smycken, kläder eller en fin frisyr. Det är så lätt att få en människa och känna sig behövd. Eller få en person att känna sig sedd kanske är ett bättre ord. Det är nämligen det man vill bli, sedd och uppskattad.

Jag ska nu sätta mig och plugga lite och sen skriva på min novell, jag gav den här adressen till min förra mentor. Jag hoppas att han läser detta.

Han är världens bästa lärare, inget ont om honom.

Det är hans förra elever jag hatar, kram på er.... maila om det är något.

Hej igen och hoppas att alla ni har haft en bra jul och ett fantastiskt nyår.

Jag känner mig som innan jul ungefär men har beslutat att skriva i alla fall ett inlägg.

Jag satt nyss och tittade på tv, på reklam faktiskt. En reklam från friends, den var riktigt bra, den förmedlade känslan hur det är att vara mobbad.

Hade jag varit ensam när jag såg den så hade jag gråtit. Men nu var jag inte det utan mamma satt bredvid mig så jag höll det inne.

Reklamen bestod av att en flicka hämtade sina saker ur skolskåpet och sen började hon sjunga, på slutet så kom texten " till alla barn som lever i det tysta". Jag tycker det är hjärtskärande för jag har själv vart där. Det är så sjukt att våra barn, måste leva i tystnad. Att vi inte gör något för att hjälpa de. Nej, har man inte själv varit där så vet man inte hur det är.

Det är ju de som inte varit där som mobbar, de som är rädda för att bli mobbade, de mobbar. De försöker att ge sig på de som är svagare än de själva, för att de ska verka starkare, modigare och tuffare.

Men i själva verket så visar de bara upp svaghet, jag vet att det är svårt när man är där men försök att gå med högt huvud och visa stolthet. Ni är starkare än de som mobbar er, de som mobbar er kan i vissa avseenden ha er som förebilder. För att ni är starka, för att ni klarar att gå igenom det som de inte klarar själva.

Det är inte mycket till tröst jag vet, jag vet det. Men jag önskar att jag kunde hjälpa alla er som behöver stöd och hjälp. För alla är unika och alla har rätten att leva i frihet, kunna få yttra det de vill säga. INGET BARN SKA BEHÖVA LEVA I TYSTNAD, inget...

Jag önskar att alla kunde förstå, att alla som mobbar kunde inse vad de håller på med. Innan det är försent.

Jag tycker att om ett barn tar självmord för att det har blivit mobbat i skolan. Så borde de som mobbat den här elven få stå till svars, att mobba någon in till döden är nästan allvarligare än att skjuta någon i huvudet med en pistol. Att man som barn ska behöva vara ensam till den milda grad att man inte orkar mer. Det är inte rättvist, inte mänskligt.

Alla har rätten till att leva sitt liv, vare sig sjukdomar, handikapp eller etniskt ursprung.

Alla barn, ska få vara barn så länge som möjligt.

Heej....ursäkta mig att jag inte skrivit på ett par dagar, jag har mått lite si och så.

Jag kommer inte att skriva nåt mer om mobbning förrän efter helgerna, jag hinner inte och jag känner att jag inte riktigt orkar.

Snart är det ju jul, en glädjens högtid, där man slipper vara i skolan. Så har jag alltid sett på julen.

Men jag skriver igen efter jul och nyår.

Ha det så bra så länge,

God Jul och Gott Nytt År på er alla.

maila mig om ni vill något,

Vadentin@hotmail.com.

Hej alla människor.

Ni som är vakna så här dags, ja det är väl nästan alla. I alla fall ungdomarna. Men ni är nog inte vid datan, ni är nog ute och festar någonstans.

Innan jag började må dåligt, alltså innan 6½-7 år så hade jag inte sömnproblem. Nu har jag det, jag ligger vaken och tänker. Jag slumrar och går sällan in i djupsömn.

Att bli mobbad ger inte bara problem rent psykiskt eller fysiskt utan det stör även sömn, mat och i mitt fall känslan. Jag sov dåligt, jag åt för lite och jag lärde mig att stänga av känslor, hörsel och syn. Jag kan fortfarande gå ut med upp knäppt jacka mitt i vintern utan att bry mig. Jag höll mitt finger under varmvattnet på skolans toaletter för att plåga mig själv.

Jag mådde skit dåligt, min mentor han är superduktig lärare, men han är för lättlurad. Ibland var jag sååå nära på att bryta ihop, det hade räckt med en fråga till. Men nej han slutade fråga och jag fick kontroll över känslorna igen.

Det är helt sjukt vad man blir bra på att spela, min släkt har inte märkt något. Trots att jag gråtit mig igenom jag vet inte hur många nätter.

Ni som känner igen er, ni som är där nu. Det kan bara bli bättre, ni är på botten. Håll ut, ta inte ert liv. Ni är jättefina och bra människor. Glöm inte det!!!

Hej igen.

Idag är det skit, jag orkar inte mer. Men ändå tar jag mig tid att sitta ner och skriva till er som vill läsa.

Jag hatade alla i min klass, eller i mina klasser. Jag hade en "vän" om man nu kan kalla Yoyo för en vän.

Men vi var lika utsatta båda två, för det mesta så önskade jag att hon inte skulle komma. För jag orkade inte prata med henne om det som hände oss.

Vi kom in i klassrummet och alla ignorerade oss, om vi inte försökte lösa något mattetal eller svarade på lärarens frågor. Då fnissade alla, tittade på oss och på rasten så snackades det skit om oss. Alltid, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år.

Yoyo hon visade att hon tog illa upp, inte i skolan men hemma. Det gjorde inte jag, jag orkade inte med alla frågor. Alla blickar och den kränkande meningen, stackars dig!

Jag klarar inte med människor som säger så, när man är sjuk eller har ont. Då går det bra, men inte när man blir nedtryckt till ett ingenting i skolan.

När lärarna blundar och eleverna mobbar, då är man ensam.

Jag orkade i 9 år, jag kan inte fatta. Men snacka om att jag var lycklig på skolavslutningen i 9.

Jag mådde skit, gör det nu med. Men idag kan jag skratta, jag kan le och jag kan vara lycklig, utan teater.

Hej, alla!

Jag heter Hanna och är som sagt 17 år.

Jag är inte annorlunda på något sätt, jag ser ut som vem som helst. Jag är lite kortare än normalt men annars är jag som vilken 17 åring som helst.

Jag tänker blogga för att jag vill berätta min historia om hur det är att bli utfyst, mobbad under hela grundskolan.

Nu tänker ni, hur kan man bli det? Det borde ju synas, att man blir mobbad. Föräldrarna borde väl se? eller lärarna?

Neej ingen ser, man blir van att spela teater. Det finns bra, kända skådespelare, men de är hälften så bra som våra barn.

Jag blev mobbad, trots att jag bytte skola. Mina tankar var så klart; klart det är något fel på mig, det är ju det.

Men neej, det är inget fel på mig. Jag vet det nu, men än är jag inte frisk.

Jag har fortfarande låg självkänsla, och jag bearbetar den hela tiden.

Att min mamma inte såg, det förstår jag inte men hon gjorde det inte. Hon frågade väl någon fråga om hur det var med vänner. Jag svarade att jag hade det bra med vänner. Hon trodde mig, det gjorde lärarna också. Vuxna lyssnar inte, bara på det som de vill höra.

"mobbing förekommer inte på vår skola och speciellt inte i vår klass"

Nehe....

Jag orkar inte skriva mer om det här just nu. Men kanske imorgon eller nästa vecka. Skriv gärna frågor till mig, jag svarar gärna.

Glöm inte, alla är unika och därför är vi speciella. Bry er inte om vad andra säger.

Kram kram