Hallå alla människor.

Jag sitter här inne i vardagsrummet och solen skiner utanför fönstret. Det blåser i trädet utanför, jag kommer ihåg våren innan jag gick ur nian. Då blåste det också i träden och min hjärna vaknade sakta till liv igen. Mina ögon tittade på mina klasskompisar, allt jag gått igenom bara för att de inte kunde acceptera mig som jag är. Eller var.

Nu brukar jag inte bry mig om när folk tittar konstigt på mig eller viskar något när jag går förbi. Visst ibland reagerar jag, men jag försöker att inte bry mig. För de ska inte få ta mer av mitt liv, jag har redan förlorat nio år som jag gör mitt bästa för att ta igen. Nu har jag en underbar pojkvän som verkligen bryr sig om mig och jag är honom evigt tacksam.

Jag tänker inte så ofta på det som hänt men att jag drömmer om det är ingen hemlighet.

Det är jobbigt men det går...

Kram Kram hörs snart