Hej på er.

Igen måste jag väl säga...

Men jag skriver mest för att jag blev sååå jävla glad över en kommentar jag fick på inlägget jag skrev tidigare idag. Det ligger öppet vid inlägget så det är bara att läsa. Den var så fin, jag blev glad över att jag fick ett kvitto på att jag hjälper er läsare...

Men nu när jag ändå skriver, nu är det ju snart sommar. Sommarlovet ligger för porten... jätteskönt. Det tycker man även om man inte blir mobbad men som en mobbad person så går man på sommarlov med en falsk förhoppning om att nästa år. Nästa år blir det bättre, det måste bli bättre. Men tyvärr så bli många besvikna över att människorna inte har vuxit upp och slutat mobba. Men några har säkert det eller hittat nya människor att mobba. Jag vet inte vilket som skulle ha vart värst för mig att själv bli mobbad eller att se någon annan bli det. Jag tror på det sista, för jag känner att om det är mot mig så kan jag klara av det men om det är mot någon annan så kan jag inte göra något.

Skadan är  ju på något sätt redan skedd.

Kram på er, jag blir alltid lika glad över era kommentarer.

Hallå.

Idag tänker jag försöka få er som inte blivit mobbade eller ni som mobbar att förstå hur det känns.

Tänk er att ni vaknar upp på morgonen efter på tok för lite sömn, ni är trötta men inte nog med  det ni har en stor klump i magen. En klump av is som ni inte kan få bort. Ni går upp och tittar på frukosten utan lust att äta, ni tvingar i er maten och får en känsla av att ni ätit för mycket. Ju närmre skoldagens början ju sämre mår ni. Er kropp varnar, "sluta stanna hemma du har ont i huvudet". Man struntar i det, man vet att det inte är sant. " Sluta sa jag, du har ont i huvudet och magen och benet och i halsen. Du håller nog på att bli sjuk. STANNA HEMMA" Men man går ändå, med humör och tålamod i botten kommer du till skolan. Öppnar den där dörren och befinner dig i skolan. Dofterna är väl bekanta, det är trångt i korridoren och alla tittar på dig när du kliver över trösken. Samtal tystnar och några flickor fnittar inne i folkmassan. En kille kommer emot dig, knuffar till dig och fortsätter att prata med sin kompis som går på andra sidan av dig. Du känner dig osynlig och går försiktigt genom folkmassan utan att stöta till någon. Du tar av dig jackan och skorna, du ser hur en av tjejerna pekar på dig och några av hennes kompisar brister ut i skratt. Du vet vad de tänker " Hur kan man gå klädd sådär?" eller " fy fan vilken bitch inte kan hon väl gå i den där tröjan?!" Man sätter sig i ett  hörn och hoppas på att lektionen ska börja snart, läraren kommer och eleverna går in. Läraren skriver ett tal på tavlan och ber dig svara på det. Du tittar ner i bänken och mumlar " Nej, jag kan inte" För att om du svarar så möts du av  alla andras skratt, flin, klåpord som "jävla smartskalle, mallgroda, bitch, tror  du att du är något?" man vet att man inte ska svara på frågor. För då är du lärarens favoritelev, smörar för läraren. Det är dödsstraff på det. Ute i korridoren är det samma sak som innan, vid lunchen petar du i maten. Du får inte äta för mycket för då tycker alla att du är ett matvrak. Efter det så går du ensam på alla raster och på lekionerna har det inte skett någon skillnad. Äntligen är dagen slut, hem till läxorna och den enda tryggheten som finns.

Nästa dag är det likadant, dag efter dag. vecka efter vecka och månad efter månad. När man väl är där så går det knappt att ta sig ur cirkeln. För man är rädd för att bli en skvallerbytta och det är det värsta som mobbare vet, tro mig. Men mobbare är svagare än sina offer det är där skon klämmer. Därför måste man trycka ner alla andra till ingenting. Det är ju så det fungerar, att man vill vara starkast. Så kommer det en som är just det (starkare), vilket ställer till det. Nej då mobbar vi istället.

Jag hoppas på att ni förstår hur det känns, eller nej det kan ni inte men ni kanske får förståelse för hur jobbigt det är.

Ha det så bra.

Kram kram

Hej på er!

Jag sitter här och tittar ut på träden som nu är alldeles gröna och vittnar om att sommaren snart är här.

Det gör det i skolan också, vi har nästan inga lektioner nästa vecka och bara en uppgift kvar.

Jag känner mig mer och mer som en upplysningscentral men det får jag klara av, det får mina klasskompisar att dyka upp i alla fall några lektioner.

I natt och natten innan har jag hemsökts av mardrömmar om gamla skolan, de förra klasskompisarna och mobbningen. Men jag vet att jag mår betydligt bättre än för ett år sedan även om jag har svårt att tro det själv ibland.

Jag får även tillbaka "blickar" om vad jag tänkte, hur jag kände och det är rätt jobbigt. Men det är något jag får leva med ett eller ett par år till, jag försöker att inte se tillbaka utan att istället blicka framåt. Även om det är jobbigt.

Även om det är svårt att glömma det som har hänt så måste jag göra mitt bästa för att orka leva ett lyckligt liv. Jag vill inget hellre än att leva ett lyckligt liv som går ut på att hjälpa andra människor med deras problem.

Sammtidigt  som jag inget hellre vill leva ett liv med min nuvarande pojkvän som är helt gudomligt underbar.

Men även om får allt det där så kommer det då och då få tillbaka blickar i form av drömmar eller tankar. Men när det händer så måste jag prata med min pojkvän på en gång jag kan inte hålla inne med det. Jag kan inte bära det ensam.

 Det vore fel av mig, Jag kände mig så ensam då. Men nu måste jag försöka att se livet från  den ljusa sidan men inte glömma den mörka sidan som finns där ett stenkast bort. Man måste se livet som helhet för att kunna vara lycklig. Utan det onda finns inte det goda och utan sorg finns ingen glädje.

Tänk på det...

Kram Kram hörs snart

Hej....

Ännu en kväll lider mot sitt slut och natten är på väg att ta sitt grepp runt om i Europa. Nattens svarta mörker sänker sin skyddande hand över städer och landsbygd. Människorna lägger sig i sina sängar och somnar tyst, deras kroppar slappnar sakta av och deras drömmar tar vid.

Somliga drömmar är lyckliga, ni vet sådana man inte vill vakna ur. Man kanske drömmer om sin älskade eller så drömmer man om sin framtid. Det har jag gjort så många gånger. Men så finns ju de drömmar som inte ska finnas där. Drömmar om hot, rädsla, fångenskap eller smärta. Jag drömmer om allt det där, men inte så ofta längre. Jag känner mig tryggare och tryggare i mig själv men en kväll som denna så har jag en svag känsla av att min hjärna inte kommer att låta mig sova. Men jag försöker att inte tänka så, jag får inte heller tänka att jag måste sova för då går det inte heller. Trygghet är en av de posetiva saker jag kan se sedan jag gick upp på gymnasiet. Jag börjar våga ta plats, jag är inte den lilla tjej som sitter och håller käft i ett hörn. Men ändå kan jag få återfall och bli extremt blyg och tyst. Rädslan att alla ska titta på en, att man ska synas. Att man ska göra fel.

Den kommer nog aldrig att helt släppa taget om mig, den känslan. Men jag jobbar på det och jag har en underbar människa som hjälper mig. Ni vet vem jag tänker på. T, som är världens mest underbaraste människa. Han som jag älskar över allt annat på jorden. Han som är såååå underbar.

Nu ska jag lägga mig och hoppas på att jag drömmer om honom...

Kram..

Godnatt..

Hej alla!

Jag ligger i min säng och skriver till er, jag ska snart lägga mig. Min kropp säger att den är trött men det är tryckande varmt och jag hoppas på åska snart. Att få luften renad skulle inte vara dumt alls tkr jag.

Idag i skolan så höll jag ett tal i engelska om mobbning, jag tror att jag lyckades beröra de flesta i rummet (6 st). jag körde utan manus och var rätt nervös men det fungerade, jag tror att om man snackar om något som man vet saker om så går det utan att man behöver tänka. Jag sa att elever kan spela teater för sina föräldrar, bästa kompisar och lärare. Min lärare såg helt bestört ut och frågade rätt mycket efteråt. Jag tror hon ville veta mer för att själv kunna ge sig in i kampen. Tyvärr så glömde jag att skriva upp bloggadressen. Men jag ger den till de som var där.

Nu måste jag sova(om jag kan) innan mina ögonlock faller ner och jag somnar på datorn...

Godnatt.

Kram

Hej gott folk.

Jag sitter här i skolans datasal och väntar på att min lärare ska börja lektionen. Inte för att det gör någon skillnad, för jag är redan klar med det som ska göras.

Sen ska vi redovisa och sen ha betygsamtal, det kommer att bli en lååååååååång lektion. Suck

Jag är sååå trött på att lärare alltid skjuter upp saker och ting så som reovisningar. Den skulle ha börjat nu typ men nej nej inte då vi skjuter upp den. Suck.

Min klass har alltid varit så lat. Alltid genom alla tider, jag är trött på oangagerade elever som bara tar allt för givet. Att alltid någon annan ska ha koll på saker. Det är inte självklart i arbetslivet att någon annan har koll. Att någon kommer och säger att gör så eller gör si och du ska göra det NU!!! 

Man måste kunna ta eget ansvar för saker och ting, det man gör man kan inte säga " nej, vår grupp är inte klar för Kalle har varit borta så mycket och han hade sina saker i sitt skåp!"

Det fungerar inte på gymnasiet, det fungerade knappt i högstadiet. 

Men det fattar inte människor och så klankar man ner på de som kan mer än man själv, iaf gjorde min förra klass det. Alltid.

Så fort man räckte upp handen för att svara kom det en blick, en knuff eller en spark under bordet.

Jag är så trött på att människor inte förstår sig på hur andra människor fungerar. 

Nej nu ska  jag skrva ut lite arbeten...

Hörs kanske i eftermiddag.

Kram kram...

Hej!

Jag sitter här och tänker lite. Det är ytterst jobbigt:p

Nej, men det är sista gången jag skriver innan helgen om jag inte skriver något imorgon på morgonen men det tror jag inte att jag gör. Jag sitter här och tittar på tvn lite. Jag tittar på "sjukhuset" trots att jag inte gillar läkare över huvuetaget.

En av mina klasskamrater (för att tänka på gamla minnen) tyckte att det var ytterst roligt att gå ett gäng mot mig. Så att jag tvingades att tränga mig emellan, det var så kul för jag gillade inte när en grupp kom emot mig. Ibland hände det att de knuffade på mig, jag kommer ihåg en gång så tittade E på mig och sen smällde han till mig över nedre delen av ryggen. (jag tror att han siktade på rumpan på mig)

Ja ja, det var bara ett kort minne från den tiden.

Jag kommer ihåg känslan. Usch det var inte roligt.

Men men jag klarade det och lever forfarande.

Kram

Hej människor!

Jag vet inte vad jag ska säga idag riktigt men jag tror att det blir prat om olika människor. Det spelar väl ingen roll om en människa är lång eller kort, om personen i fråga är blond eller brunhårig, om man är tjock eller smal. Det viktigaste är att man mår bra och att man själv gillar sitt utseende. Det är väl det som gör det så svårt, människor lyssnar på varandra. Vilket ibland gör att man blir sårad. Ett hjärta är så lätt att få det att blöda, men så svårt att blomma. Det räcker att man säger en sak fel så kan man ha gjort ett stort sår i den andras hjärta. Sårat den andras känslor, men det är inte alla som förstår det. Jag vet inte om det beror på att personen inte har fått den uppmärksamhet den behövde under uppväxten.

Men antagligen så är det så att personerna som inte förstår att man kan såra har haft eller har föräldrar som inte bryr sig om sina barn.

Jag kan inte förstå att man inte angagerar sig i sina barn och dess framtid. Om man nu skaffar barn så måste man väl vilja ta hand om de, eller är det bara jag som tycker det?

Ja ja, skriv gärna en komentar.

Nu ska jag prata med min pojkvän.

Kram kram