God kväll gott folk.

Jag kände för att skriva lite till er igen, kanske som komp. för att jag inte skrivit på ett tag.

Jag ligger under täcket, jag är inte trött men jag måste sova i alla fall. Jag kan ju inte komma till skolan och se ut som en zombie eller något sådant. Imorgon börjar jag halv nio, med spanska. Jag har läst spanska i fler år men jag förstår inte varför jag gör det. Jag hatar nämligen språket.

Ja, ja... jag och Yoyo läste spanska i grundskolan, vi satt för det mesta själva och snackade under de lektionerna.

Jag ser skolan framför mig, jag kan den som min egen ficka och jag hatar det. Jag hatar att den skolan finns kvar i mitt minne, jag vill helst glömma den. Men ändå inte för det är en sådan stor del av mitt liv och även om jag mådde skit under den perioden så utgör den ändå en stor del av den jag är idag.

Jag hoppas att jag någon gång kan hjälpa någon igenom en liknande situation. Jag hoppas.

Heej och förlåt för att jag inte skrivit på ett tag men jag har inte vetat vad jag ska skriva.

Jag sitter på soffan, filmen rullar på tv-skärmen men i vanlig ordning så tittar jag inte längre. Jag skriver på en novell, skriver till er och försöker att få igång tankarna på min läxa som ska vara klar imorgon. Det lyckas till en viss del i alla fall. Jag kommer ihåg när jag mådde dåligt, för två/tre år sedan så fann jag ett lugn i och se på film. Då såg jag mest på typ Harry Potter, Kalle Blomkvist och andra Astrid Lindgren-filmer. Mamma sa alltid att jag skulle sluta att kolla på samma filmer om och om igen. En eftermiddag så hade hon hyrt en film, "Elina som om jag inte fanns" . Jag blev förälskad i den och återigen så kollade jag på samma film. Jag fann tryggheten, lugnet och just det finns kvar. Jag har gärna på en film när jag är ensam hemma för att  det in ger en trygghet.

Den tryggheten jag inte fann i skolan, jag kände mig ensam i skolan trots att jag hade en som alltid var med mig. Hon lämnade mig inte ensam mer än två minuter. Men hennes närhet var ett svek, när vi slutade vara vänner sa hon " du kommer att sakna mig och vilja bli min vän igen" och ska jag vara ärlig så skrattade jag. Jag skrattade och skakade på huvudet, jag kommer ihåg att jag sa "yeah right, keep dreaming. Keep dreaming yoyo"

Det är ett år sen nu, jag har inte kvar hennes nummer och jag saknar henne definitivt inte.

Jag kände att hon mådde sämre än jag men jag blev tvungen att stötta henne oxå vilket jag inte hade ork med. Men det gjorde jag, dag ut och dag in. Hon ljög för mig, hittade på saker och så. Jag kände att hon fick mig att må sämre än vad jag skulle gjort annars.

Hon hade så mycket problem den ungen, så många fler än jag men ja jag orkade helt enkelt inte med henne.

Ja nu ska jag plugga igen. Kram kram

Hej på er

Vad gör ni denna torsdagskväll?

Läser läxor, äter middag eller kollar på tv? eller ni kanske är  här vid datorn och chattar, eller spelar  spel.

Vad ni än gör så hoppas jag att ni har det bra och tar hand om er själva, för ni måste det. Jag lovar, jag talar av erfarenhet ni är de enda som kan ta hand om era kroppar. Omvärlden kan hjälpa till, som t ex en pojkvän eller en nära kompis men ni måste bestämma själva över er egen kropp. Jag bestämde fel över min, jag bestämde mig för att plåga den och det var helt fel val kan jag ju säga men det var mitt val då och jag vet att det var fel. Men just då visste jag inte det för jag tänkte inte klart, jag tänkte i en tunnel om ni förstår hur jag menar. Jag tänkte bara på att jag skulle klara mig och inte bryta ihop. Det jag kunde komma på var att göra mig själv så stark som möjligt, vilket jag försökte med att plåga min egen kropp. Det är INGEN bra idé. Jag har lärt mig det men jag gör det ibland än idag av vana. Förstår ni? Man är så van vid något så man gör det i alla fall, vissa saker är bestående, jag fryser sällan ute. Mina händer klarar varmare vatten än normalt och jag kan spela teater som säger att allt är bra. Vissa av de här sakerna hoppas jag att jag blir av med, det är inte kul att inte frysa, eller att kunna hålla händerna under varmvattnet... jag lovar det är bara jobbigt. Att inte kroppen själv säger till att "stopp, det gör ont". Utan att jag själv ska tänka ut att okej nu gör det nog ont.... Smärta som inte har med värme eller kyla att göra den känner jag, men den kan jag spela bort om jag vill. Men nu för tiden så gör jag det inte såå ofta. Mest för t ex mina föräldrar...

Så ett tips är att inte och jag menar INTE plåga sin egen kropp, för det kommer att skada er långt in i livet. Så snälla, ta hand om er.

God kväll, hörs snart.

Kram